Den sittande regeringen – och såväl dess statsminister Stefan Löfven som dess försvarsminister Peter Hultqvist – har drivit linjen att svensk försvarspolitik ska utvecklas brett, över blockgränsen i samförstånd. Så är det inte längre – och det är regeringens eget val.
I går bröt försvarsförhandlingarna samman – regeringen lade med berått mod ett nollbud som effektivt avslutade samtalen. Genom att inte vilja ändra sig på frågan om vilka resurser som krävs framöver, främst för vad Försvarsmakten ska tillföras under 2026 och framåt mot 2030, står nu regeringen med enbart stöd av Miljöpartiet och möjligen även Vänsterpartiet. Det är varken brett eller blocköverskridande, men framför allt: det är inte en riksdagsmajoritet.
Det mesta talar därför att den proposition som regeringen tänker lägga sent i höst kommer att röstas ned, om de fyra Allianspartierna skriver ihop sig och får stöd av Sverigedemokraterna. Det här är precis det scenario som Försvarsberedningens före detta ordförande Björn von Sydow (S) efterlyste i en DN-intervju i början av maj. Att Centerpartiet och Liberalerna tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna samt Sverigedemokraterna ”förmår att, så att säga, teckna firma”. (DN 13/5)
Det hör inte till vanligheterna att erfarna socialdemokrater öppet önskar att det egna partiet röstas ned. Detta är inget vanligt läge. Hållfastheten i den förstärkning av det svenska försvaret som, ironiskt nog, samtliga riksdagspartier är mer eller mindre ense om, står på spel. Det går att önska modernisering, men har man inte pengarna att betala med, då blir det inte mycket.
Den överenskommelse som finns, mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna, har tre ben. Ett har visat sig otillräckligt, resurserna. Övriga två väntar på svar: en bred förankring i riksdagen samt att Försvarsberedningens föreslagna helhet ska genomföras. Försvarsministerns bud ”lever inte upp till att nå brett samförstånd i riksdagen och inte heller till att beredningens helhet ska genomföras”, säger Liberalernas Allan Widman till DN.
Regeringen lär därmed inte få igenom sin proposition i höst. Det öppnar för att fem andra partier sätter nivåerna. Förvisso är det möjligt att regeringen tror att de resurser som har avsatts ska räcka, tron är ibland en stark kraft. Antingen köper man det som behövs – och betalar, eller köper man mindre än vad som behövs. Då får man ett mindre modernt försvar, som får drivas med materiel och annat som de flesta trodde tillhörde dåtiden. Ju längre osäkerheten pågår, desto svårare blir planeringsförutsättningarna för Försvarsmakten.
De fyra tidigare Allianspartierna har länge haft en god samsyn – formad utifrån Försvarsberedningens rapport – om innehåll och om resurser. Även om Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna inte har de bästa av relationer längre, så finns i försvarsfrågan en vid gemensam terräng. Utifrån SD:s kommentarer till sammanbrottet är det också tydligt att Sverigedemokraterna följer samma linje. Det utgör en riksdagsmajoritet.
Om regeringens försvarsproposition faller och ett Alliansmärkt motförslag vinner i höst, kan det mycket väl leda till en regeringskris. Sådan är politiken. Antingen har man stöd för sin egen politik – eller så får man någon annans.