Regeringen gör tydlig skillnad på flygplatser där staten ägare och andra, men ibland är andra flygplatser omöjliga att blunda för.
Strax före jul berättade infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) att Skavsta var en av de 16 flygplatser som skulle bli så kallade beredskapsflygplatser under pandemin, utöver ordinarie tio. Skavsta är en strategisk tillgång i krisen – geografiskt sett och med närhet till sjukhus, för sjuktransporter och materiel. Även Eskilstuna mötte samma bedömning.
Ett par månader senare meddelade Eneroth att Skavstas överlevnad är ointressant för regeringen (DN 8/3). I S-MP-styrets värld är statens flygplatser de enda viktiga. En stor flygplats som Skavsta reduceras till en privatägd ”charterflygplats”, som en möjligtvis lokal och kommunal angelägenhet. Snart är det val och då låter det ofta annorlunda.
De statliga flygplatserna har fått särskilt stöd. Skavsta har inte fått det, eftersom ägaren är en annan. I detta finns en ideologisk kärna. Det privatägda ses som mindre viktigt ju längre till vänster om mitten du kommer. Även när det privatägda – och drivna – fyller samhällsviktiga funktioner. Delar av miljörörelsen är dessutom emot själva flyget som fenomen, vilket också färgar av sig i regeringen.
En ägare har förstås att vårda sin egendom, funktionellt och finansiellt. Men staten agerar ständigt med skattebetalarna som säkerhet, vilket ger jämförelsevis enorma muskler i svåra tider. Nyköpings kommun må vara minoritetsägare i Skavsta och kan vid enstaka tillfälle göra något liknande, men på helt annan nivå. Hur regeringen har utformat stödet till landets flygplatser – charter eller inte - är därför något som EU-kommissionen verkligen behöver pröva rimligheten i.