Sverige möter ännu en gång våren i kristid. I förrgår rapporterades en ny rekordnotering i Sörmland av coronafall – och igår meddelade regionen att den går upp i förstärkningsläge för att hantera den hårda belastningen på vården.
Pandemins grepp är fortsatt starkt, Den ljuva försommarens läge är ännu alltför tidigt att sia om. Det som däremot är säkert är att den rödgröna regeringen redan nu har meddelat att den vill förlänga den omstridda pandemilagen från september 2021 till januari 2022. En förlängning är dock allt annat än en självklarhet i höst.
Pandemilagen trädde i kraft den 10 januari i år och den gäller till och med sista september. Lagen är den striktaste i sitt slag. I praktiken innebär det historiska inskränkningar i både mötes- och demonstrationsfriheten, såväl som näringsfriheten. Privata och offentliga verksamheter omfattas av kravet på max åtta personer vid allmänna sammankomster (SR 6/4). Sverige är inte under så kallad ”lockdown”, men begränsningarna är långtgående och påverkar hela samhället djupt. Inskränkningarna motiveras av smittskyddsskäl, vilket inte i sig är fel, men när regeringen redan nu i april föreslår en förlängning till hösten bör vi höja ett varningens finger.
Den tillfälliga lagen som skulle bli just tillfällig måste nu förlängas till januari 2022 om vi ska förstå regeringens förslag rätt. Osäkerheten om vad som händer i höst sägs vara anledningen till varför lagen ska förlängas. Väger den risken tyngre än de demokratiska fri- och rättigheter som vi i sådant fall förlorar?
Regeringen sänder ut dubbla och tvetydiga signaler till svenska folket och till omvärlden. Dels förväntas alla vuxna svenskar ha fått sin första vaccindos senast i augusti, dels vill regeringen förlänga pandemilagen till långt efter vaccineringen sägs vara avklarad (eller åtminstone i slutfasen). Förlängningens signalvärde går stick i stäv med regeringens mål om att så snabbt som möjligt erbjuda vaccin till alla vuxna svenskar, senast i augusti.
Att ”ta det säkra före det osäkra” må vara klokt för den allmänna smittskyddsbekämpningen, men samma princip gäller inte våra mest fundamentala demokratiska rättigheter. Att begränsa mötes- och demonstrationsfriheten fram till nästa år, trots att alla vuxna förväntas ha blivit erbjudna vaccin långt innan dess, är inte ett tecken på ansvarstagande. Förlängningen av pandemilagen är i ljuset av den stundande och pågående vaccineringen svårt att se som något annat än en begäran om mer makt än vad som faktiskt behöver vara nödvändigt.
I stället för att redan nu begära en förlängning som börjar gälla först i oktober bör regeringen lägga korten på bordet om vaccinationerna. Dubbla signaler är allt annat än vad som efterfrågas just nu. Inte minst när regeringen uppmanar alla medborgare att fortsatt ”hålla i och hålla ut”, men hur länge till blir det? Ett år av restriktioner tär på tålamod och uthållighet. För att fler ska orka hålla ut, för allas bästa, krävs tydligare, rakare signaler än det vi hittills har fått från regeringen.