Regeringen måste skaffa sig en strategi för hur den ideella sektorn ska stärkas. Det krävs två för att dansa tango.
Den svenska regeringen har medvetet låga ambitioner när det gäller den så kallade civilsamhällespolitiken. Bilden av den ideella sektorn primärt tycks ha präglats av kupper hos ABF i Botkyrka, etniska organisationer vars syfte i vart fall Sverigedemokrater har svårt att begripa och trossamfund som lär ut märkligheter och dårskaper. Det har politiska svaret blivit ökad kontroll och nedskurna bidrag.
Regeringen är i skrivande stund i färd med sin treåriga nedtrappning av anslagen till studieförbunden. Resultatet, förutom kritik och indignation från den ideella sektorns aktörer, har ännu inte visat sig till fullo. Men det första studieförbundet (Kulturens bildningsverksamhet) har fått lägga ned sin verksamhet. De första mötesplatserna i inlandskommunerna har stängt. Studieförbundens stöd i nästa led till föreningar och nätverk har fått begränsas.
Mycket av det som görs i den här sfären är av godo. Svenskar behöver mötesplatser, bildning genom hela livet och träffpunkter som går utöver den egna skolklassen eller de egna kollegorna. Och så det där jävlaranammat som bara uppstår när människor själva kavlar upp sina ärmar och ordnar något på egen hand. Oavsett om det handlar om en byafest i bygdegården, en matlagningskurs för änkemän eller invandrarkvinnors första möten med det svenska samhället.
Att skapa något för sig själv och för andra på platsen där man bor är en motståndshandling i en tid som annars lider av brist på gemenskap.
På lands- och glesbygden är inte sällan föreningslivet ett sammanhållande kitt. Det är kultur- och idrottsföreningarna som skapar gemensamma evenemang. Det är i studieförbundens lokaler som filmdukarna, dansgolven, replokalerna och utställningsrummen finns. Platser där det händer.
Om regeringen anser att ett livaktigt föreningsliv trots allt är av stor betydelse för landet och dess medborgare, då måste den skaffa sig en strategi för hur den ideella sektorn ska stärkas, eftersom den inte kan vänta sig några betydande statsbidrag.
Ett steg kan vara att ytterligare främja möjligheterna för föreningslivet att säkra sin egen finansiering och självständighet. En avdragsrätt för gåvor, exempelvis. Ett annat kan vara att se över de offentliga systemen som bidrar till finansiering av organisationer. Minska byråkrati och begränsa förekomsten av ”ideella karriärister”, sådana som mest bara finansierar egna projektanställningar i välformulerade ansökningar hos Allmänna arvsfonden.
Ett tredje kan vara att skapa bättre förutsättningar för små föreningar att starta och utveckla sin verksamhet – utan att sinkas av kommunala, statliga och regelmässiga farthinder. Det kan handla om administrationen för att starta bankkonto, svårigheter att följa GDPR eller att ansöka om tillstånd för arrangemang och fikaförsäljning.
Hela det svenska föreningslivet, inte bara avarterna, sätts på prov genom regeringens grova yxhugg. Både de ideella organisationerna och regeringen måste ha ett svar på vad de ska göra av det nya läget.