I dagarna togs ett riksdagsbeslut om att höja den tidigaste pensionsåldern med ett år, från 61 till 62 år. Dessutom lyftes begreppet riktålder in i pensionssystemet. Det går ut på att varje årskull framöver kommer att ha en generationsspecifik ålder för att kunna gå i pension. För de flesta lär det handla om att jobba minst tre år längre än vad som i dag är tanken.

Den stora lärdomen av de här förändringarna är inte att staten är snål. Det är mycket bra att sex riksdagspartier kan samsas om att vårda pensionssystemet, att säkra dess hållbarhet även under riktigt usla tider. Den så kallade pensionsgruppen består i dag av Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet.

Det är ack så lätt att landa i krav om mer och mer till den och den - utan ett krasst konsekvenstänkande. Det är alltid någon det är synd om. Inget är värt att diskutera om det saknas en robust grund för framtidens pensioner. Vi behöver partier som har modet och kraften att våga se långsiktigt. I slutänden är det detta politiska tänkande som kan värna de viktigaste delarna av det vi kallar välfärdssamhället. 

Andelen äldre i samhället växer. Yrkeslivet startar något senare än för tidigare generationer. Det får följdeffekter i andra änden, vilket dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt hade helt rätt i. Alla lär inte jobba till 75, men några kanske kan och förmår.

Staten kommer aldrig att kunna erbjuda mer än en grundplåt för framtida pensioner. Om dagens yngre på arbetsmarknaden ska ha en chans att få något på sin ålders höst, då behöver vi jobba lite längre än i dag. Samtidigt går det förstås att skifta nyanserna i dagens system. Det ska vara en klar skillnad i pension mellan den som har jobbat mycket hela yrkeslivet, jämfört med den som har jobbat jämförelsevis kort tid eller lite. Om den skillnaden blir allt mindre försvagas drivkrafterna till egen försörjning. Dessa krav och krafter vilar hela välfärdssystemet på. 

Effekterna av en höjd pensionsålder för alla lär också kräva branschvisa förändringar, beroende på yrkets fysiska krav exempelvis. Detta blir en framtidsfråga att knäcka för arbetsmarknadens parter. Hur ska varje åldersgrupp få största möjliga produktiva effekt, utan att riskera ökade sjukskrivningstal eller fler äldre utan arbete? Det ena hänger ihop med det andra, på gott och ont.

Den stora vinsten, om vi får säga så, med pensionen är den betalade lediga tid som uppstår, när kravet att gå till jobbet försvinner. Plånbokens innehåll spelar likväl roll. För de flesta bör den statliga grundplåten även framöver kunna räcka till cirka hälften av en ordinarie arbetsinkomst, knappast mer. Den som vill ha en så bra pension som möjligt – inklusive avtalade tjänstepensioner och sådant – måste ta ett stort eget ansvar. Det är klokt att börja lägga undan något så tidigt som möjligt i yrkeslivet. Lite är bättre än inget.