Till följd av utredningen “En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning”, av Björn Åstrand, har regeringen nu presenterat ett antal förslag för att främja just likvärdigheten i skolan. Bland dessa förslag finns förslag om att revidera dagens urvalssystem till grundskolor. Regeringen föreslår, genom en lagrådsremiss som presterades för ett par månader sedan, att kösystemet ska avskaffas till förmån för ett antal andra urvalsgrunder.
Målsättningen för dessa urvalsgrunder är att skolor ska eftersträva en så kallad “allsidig social sammansättning”. Kritikerna till förslaget har ifrågasätt vad detta överhuvudtaget innebär, eftersom det inte finns en specificerad definition.
Förvisso har ju skeptikerna rätt i detta, men dessas fokus hamnar i stället någon helt annanstans. Det är ungefär där den skolpolitiska debatten om urvalsgrunder når vägs ände och därefter bara blir till fultolkningar och pajkastning. I lagrådsremissen föreslås nämligen ett antal olika urvalsgrunder, som skolorna själva ska få välja mellan. Dessa är syskonförtur, geografiskt baserat urval, verksamhetsmässigt samband mellan skolenheter, förtur för elever i behov av särskilt stöd och lika möjligheter.
I samma lagrådsremiss påtalas framgår det även att skolskjutslösningar kan användas. Denna lilla mening, i form av ett kompletterande förslag till en reformering av urvalsystemet har kritikerna helt fastnat i. “Bussning av elever” har blivit den nya symbolen för en onyanserad och polariserad skolpolitisk debatt.
Det är så klart givet att allt från vänstern till högern får tycka och tänka vad de vill om regeringens förslag om såväl att sträva efter en allsidig social sammansättning i elevunderlaget som att avskaffa kösystemet. Men fokus på “bussning av elever” gör att högern lämnar walkover i frågan.
Frågan om “bussning” är en hittepå-konflikt, något som kritikerna själva har skapat. Det är nämligen en skillnad på skolskjuts och bussning, då den sistnämnda främst syftar till att tvångsplacera och förflytta elever mellan områden av desegregationsskäl. Skolskjuts däremot är något som kommunen i särskilda fall, såsom exempelvis elevens funktionsvariation eller trafikförhållanden, kan erbjuda elever. Men så är det redan i dag.
Att regeringen, eller andra kritiker till nuvarande kösystem, skulle verka för att bussa elever och därigenom krossa det fria skolvalet är inget annat än fultolkning och ett spel för galleriet.
Det ska dock sägas att det också finns resonliga röster i skolpolitiken från alla håll och kanter, som bemöter problemen och förslagen som de faktiskt är. Bland dessa får definitionen av vad allsidig social sammansättning är och vad förslagen till nya urvalsgrunder faktiskt skulle innebära ta plats. Det är sådant som den skolpolitiska debatten behöver.
Under de senaste årens skolpolitiska debatt om friskolesystemet, friskolereformen och likvärdighet har ambitionerna för en nyanserad debatt varit påtagliga. Men nu verkar har rekylen kommit.