Under den senaste veckan har det rapporterats flitigt om glädjebetyg. Detta sedan rektorn för Handelshögskolan i Stockholm varnade på DN Debatt att den överväger att införa antagningsprov i stället för att ha betyg som antagningsgrund.

Frågan om glädjebetyg är ett symptom på ett skolsystem som inte fungerar. Den vanligaste förklaringen är att marknadsmekanismerna i skolan gör det lönsamt för skolorna att sätta högre betyg än eleverna förtjänar. Men roten till problemet är mer komplicerad än så. 

När det talas om glädjebetyg syftas det på att resultatet på de nationella proven skiljer sig från det betyg som eleven får i slutbetyg. Alltså att elevens slutbetyg är högre.

De nationella proven utfärdas av den statliga myndigheten Skolverket. Provet testar endast ett fåtal av de centrala innehålls- och betygskriterier som finns i ämnes- och kursplanerna. Det är därför omöjligt för det nationella provet att vara heltäckande i prövningen av vilka förmågor eleverna har. Att slutbetyget och resultatet på de nationella proven skiljer sig åt är därför inte särskilt anmärkningsvärt. 

Något som däremot är uppseendeväckande är att de studenter som kommer in på högre utbildning inte har de kunskaper som de förväntas ha. Trots att de har fått betygen som ska understryka detta. 

Om lärare i stället skulle få möjlighet att prioritera undervisning och arbeta formativt med bedömningen av eleverna, i stället för en summativ rättning av de nationella proven, då skulle mer tid gå åt att fokusera på elevernas faktiska kunskapsinhämtning. Om ansvaret för att bedöma de nationella proven också förflyttas till den myndighet som utför dessa, Skolverket, då skulle även drivkrafterna för att ge eleverna glädjebetyg minimeras. 

Renodla därför läraryrket till att främst bestå av undervisning och formativ bedömning. Låt en nationell myndighet syssla med examinering, framför allt av de nationella proven. Då skulle man kunna minska lärares arbetsbörda och slippa glädjebetygen.