Den senaste veckan, drygt, har minst sagt varit en turbulent tid i svensk politik. Regeringen har fällts med grund i en punkt i en redan förhandlad överenskommelse. Därutöver har partier som håller är för förslaget röstat ner regeringen, enkom för att få en S-ledd regering fälld. Under både denna och förra mandatperioden har hot om misstroendeförklaringar skett frekvent.
Det ligger en problematik i att så pass allvarliga beslut fattas av symbolpolitiska skäl och för att i största möjliga mån bevara en politisk prestige.
Visserligen är detta första gången en statsminister fällts i en misstroendeförklaring, men det är långt ifrån första gången hot om misstroende har lyfts i syfte att profilera ett parti. Det är också däri grundproblemet finns. Syftet med att partier ska ha möjlighet att begära misstroendeomröstning är egentligen att det ska finnas tydlig demokratisk makt att pröva förtroendet för ett statsråd eller regeringen som skött sitt uppdrag på ett olämpligt och klandervärt sätt.
Det finns och fanns tillfällen då ett hot om misstroendeomröstning är och var rimligt att lyfta fram. Ett sådant exempel var härvan med Transportstyrelsens IT-upphandling 2017, där bristande IT-säkerhet äventyrade Sveriges säkerhet.
Har politikerna blivit mer fjantiga på senare år? Knappast, att partierna själva vill gå med vinst i val och förhandlar är inte kontroversiellt. Beror utvecklingen i stället på blockpolitikens död? Det är mer troligt.
Inför 2010 då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen fanns det två tydliga politiska block. Det var uppenbart vem som skulle samarbeta med vem och blocken accepterade tydliga skiljelinjer mellan varandra. Alliansen röstade för sina förslag, medan de rödgröna generellt sett röstade emot. Men vi är inte där längre.
Nu handlar det, på grund av det svåra parlamentariska läget, snarare om politisk prestige. Att vara principiell före förhandlingsbar och kompromissvillig. Detta ska inte missförstås. Principer är viktigt. Det är rimligt att partier inte röstar för en politik de inte står för. Men det politiska spelet tycks nu ha passerat en gräns. Nej-knappen räcker inte till, utan misstroendeförklaring måste riktas för att visa att partiet är emot en politik som en majoritet i riksdagen är för.
Det är väl här grundproblematiken ligger. Det sägs ofta att allt är politik, men allt är inte politik längre. Allt är kommunikation. Partierna gör drastiska saker, såsom att begära statsråds avgång och förklara misstroende, på vaga grunder för att markera. De gör drastiska saker för att få ”spridning”. Att synas.
Att fälla regeringen ska så klart vara ett medel att ta till vid mycket allvarliga kriser, men misstroende kan inte vara det konstanta hotet i riksdagens kammare. Under loppet av två mandatperioder har Stefan Löfven bejakat extraval en gång och varit nära två gånger. Det har med det parlamentariska läget att göra, men ger också syn på vad politik är.
Svensk politik är och bör vara metoden för att driva igenom förslag för att förbättra för människor i vårt land. Inte för att sätta andra partier på plats eller avsätta ministrar på svaga grunder.