Det påstås här och där att det nu bara finns två block i svensk politik, men så är det inte. Ett parti, Centerpartiet, står håller åtminstone ut mot blockförespråkarna. Man behöver inte underordna sig. 

Vi glömmer så lätt hur det har varit. Val där två tydliga block – med en gemensam politisk agenda – har stått mot varandra är ganska sällsynta. Valet 2006 bestod exempelvis av ett Alliansblock mot tre enskilda rödgröna partier som samarbetade med Göran Perssons regering. Egentligen har politiken bara haft två block i valet 2010. Därefter har Sverigedemokraterna suttit för sig.  

Att det nu talas om ”två block”, handlar om att bilden av två fasta block skulle skyla över hur ett SD-samarbete färgar Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Det syftar till att tvinga C att stå med de rödgröna – och därmed göra motfrågan ”vad då, ni har ju Vänsterpartiet” till standard. 

För Centerpartiet och fram till nyligen också Liberalerna, är kampen mot uttalat anti-liberala krafter något centralt. I den framtidsagenda som C lade fast nyligen står följande: ”Centerpartiet är ett självständigt, borgerligt, liberalt parti som söker samarbete i den breda politiska mitten”. Det är en förpliktigande formulering med få interna motståndare – och allt annat än en vänsterhållning.

Gå alltså inte på det där med att det bara finns ”två block” och att ”Centerpartiet måste välja mellan V eller SD". Alla partier har möjlighet att ändra sig, att bryta blocken och agera fritt. Om det uppstår låsningar som sedan inte går att lösa finns alltid möjligheten att gå till väljarna en gång till, med ett extraval. 

Blockpolitiken har aldrig varit tvingande, men det finns de som gärna vill tvinga andra att lyda under den. För att det tjänar ett annat syfte.