Under de senaste åren har antalet politiska vildar i riksdagen blivit allt fler. Det är personer som valts in för ett parti men sedan har blivit uteslutnaeller hoppat av själva, men ändå valt att ha kvar sin plats. Vissa av dem fortsätter att arbeta målmedvetet med de frågor de är engagerade i. Vissa verkar se sin exit från sitt parti som en ursäkt att överge uppdraget helt. Det har även funnits exempel på när ledamöter som tillhör ett parti ändå tar en så kallad ”timeout” – och helt enkelt inte går till jobbet, ofta efter en kris.
En riksdagsplats är dock inget att ta lätt på. Som folkvald representant i riksdagen får man ett arvode på 69 900 kr i månaden. Det får räknas som en hög lön med de flesta mått mätt. En sådan ersättning ska man förtjäna, inte bara plocka ut. Vi har, som sagt, sett exempel under de senaste åren på att personer fortsätter att arbeta även om förhållandena ändrats, men det finns också exempel på det motsatta. Ledamöter som gjort bort sig på olika sätt fortsätter hämta ut sin lönecheck.
Att det varit möjligt förklaras med ett kryphål i systemet, där närvaro i riksdagen i dag inte är nödvändigt för att få ersättning. Man har kunnat skolka hur mycket som helst utan att det har gett några direkta följder. Detta hål ska nu täppas till. I höst kommer riskdagen att rösta om ett nytt lagförslag som innebär att den som är frånvarande från mer än 60 procent av voteringarna under tre månader ska kunna bli återbetalningsskyldig för sitt arvode. Så länge inte frånvaron beror på ett giltigt skäl som sjukskrivning. Samtliga åtta partier ställer sig bakom förlaget, så det kommer med all sannolikhet att gå igenom och börja gälla från januari 2022.
Uppsträckningen av reglerna liknar till viss del ändringen som gjordes av riksdagspensionen 2013. Nya ledamöter som kom in efter 2014 kunde efter det få ersättning i högst två år efter att de hade slutat sin tjänst. Alla som valdes före 2014 hade rätt till ersättning i 15 år. Att de reglerna ändrades var rätt och bra, men det hade kunnat göras ännu skarpare och gällt alla ledamöter lika.
Vare sig höga ersättningar till personer som de facto inte deltar i riksdagsarbetet, eller generösa bidrag till före detta ledamöter, är något som sliter hårt på statskassan. Poängen är inte heller budgetmässig, den moraliska aspekten står i centrum.
Förtroendet mellan folkvalda politiker och medborgare måste vara grundmurat. Orimligt generösa regler, som inga vanliga svenskar kan räkna med på sina arbetsplatser, blir ett hot mot det förtroendet. Om medborgare känner att ens politiker lever helt andra liv, med helt andra förmåner, då växer avståndet och kan bli till bitterhet, med all rätta. Att tjäna folket ska vara ett privilegium att vara tacksam för, inte någon rättighet att ta för given.
Alla ledamöter måste inte alltid vara närvarande i just riksdagen i Stockholm. Det finns mycket bra och värdefullt arbete man som folkvald kan göra på plats i sitt hemdistrikt. Men om man är konsekvent frånvarande är det förmodligen inte det som är fallet, snarare är det skolk och ren lathet. Att reglerna skärps är på tiden. Villkoren för riksdagens ledamöter ska vara rimliga och relevanta. Det är inte ett arbete som är färdigt med denna förändring, utan något måste pågå kontinuerligt. Så bygger vi legitimitet för demokratin.