Mannen och kvinnan i videon är bekanta från utkanten av min kompiskrets – för några år sedan flyttade de till USA och där har de nu fått sitt andra barn. Videon visar dotterns födelse och det där särskilda ögonblicket när barnet läggs upp på mammans bröst för första gången.
Men det som står ut är det faktum att såväl sjukvårdspersonal som mamman och pappan alla bär munskydd. När kvinnan får barnet på bröstet böjer hon sig ner instinktivt för att kyssa det men kommer på att hon har munskydd på sig och rättar snabbt till det, orolig för att ha gjort något fel. I stunden då en mor vill pussa på sitt nyfödda barn, avbryts hon av en plötslig medvetenhet och oro om munskyddet.
Videon jag såg i flödet i mina sociala medier var den dagens tragiska påminnelse om vad vi har låtit den här pandemin göra med oss. Alla de som närvarande vid den där förlossningen var med stor säkerhet dubbelvaccinerade och under 40. Risken för att någon av dem skulle bli allvarligt sjuk av covid-19 är mycket låg. Nyttan och skillnaden som de där munskydden gjorde var obefintlig – ändå tvingades alla bära dem och därigenom stördes ytterligare en viktig stund i livet av rädsla.
USA är mer extremt än Sverige med hårda regleringar med anledning av covid-19, men frågan om hur mycket vi ska låta våra liv styras av rädslan för viruset är aktuell för alla. Vaccinationerna går för långsamt i framförallt vissa delar av världen, men de gör sitt jobb, och andelen människor som blir svårt sjuka eller avlider av covid-19 efter att de blivit fullvaccinerade är låg. Enligt statistik från Socialstyrelsen vårdades den 1 december totalt 41 personer i hela Sverige på IVA på grund av covid-19, en stor majoritet för att de var ovaccinerade.
Det är en låg siffra jämfört med många andra sjukdomar i samhället. Trots det fortsätter medier att rapportera om covid-19 på ett sätt som man inte gör med andra sjukdomar, där uppgifter om att folk blivit smittade blir en nyhet i sig, oavsett om de blev allvarligt sjuka eller inte.
Medier och vissa politiker fortsätter prata om pandemin som ett ständigt krisläge, där nya mutationer alltid är allvarliga hot. Trots att vi inte ens vet om de är mer allvarliga ännu. Det är en typ av retorik som uppmuntrar till fortsatt rädsla och sänker tröskeln för fortsatta politiska inskränkningar av människors frihet.
Sverige, USA och alla andra länder måste fatta ett beslut kring vilken nivå av smittspridning av covid-19 som är acceptabel, för fortsatt smittspridning kommer vi att ha. Precis på samma sätt som vi har smittspridning varje år av andra sjukdomar som RS-virus. En nollvision är orealistisk och borde inte ens vara önskvärd med tanke på vad vi då måste ge upp i form av frihet, mellanmänsklig kontakt och interaktion.
Ett liv helt utan risker är inget liv. Det gör något med människor att inte få ge sin nyfödda bebis en puss på pannan för att man tvingas ha munskydd på sig. Det gör något med barn att växa upp och lära sig att de ska vara rädda för andra människor. Det är en förlust av någonting som inte kan mätas i pengar.