De partier som vill lyckas i EU-parlamentsvalet behöver ha toppkandidater som känns igen lätt. Det är ofta så.
I ett riksdagsval är det partiledarna som bär det ansvaret, att vara extra mycket kända. Partiledaren syns också ideligen i olika sammanhang under en mandatperiod. Möjligheterna att se och höra våra EU-parlamentariker är färre.
De är inte lika flitigt synliga i vardagen och våra medier. Trots att de som svenska representanter i det maktcentrum som är Bryssel och Strasbourg förväntas sätta ett stort avtryck. I allt det som förändrar och utvecklar vårt samhälle, vårt Europa.
Det är ett värdefullt uppdrag, med mycket goda resurser, men det är också otacksamt eftersom intresset för EU-frågor hos väljarna milt sagt varierar. Därför vill alla partier gärna toppa sina listor med redan kända namn: tidigare ministrar, före detta partiledare eller andra hårt profilerade figurer i samhällsbilden. För att fånga extra röster.
Inte ens kändisskapet räcker alltid. Det blir ofta underhållande när vanliga väljare ska pricka rätt i vem som är vem av kandidaterna. Det är sällsynt med alla rätt. Som väljare har du förstås ett ansvar att sätta dig in i de frågor som står på spel, öka din kunskap om vad som lär spelas ut under de kommande fem åren. Men det är också varje politikers uppdrag att ta plats, att göra sig synlig och bli igenkänd. Odla sitt ego, gilla när strålkastarna tänds.
Politiska grovarbetare utan hög kändisfaktor har en rejäl uppförsbacke att locka väljare, oavsett parti. Trots att de kan göra mycken nytta om de tar plats i Bryssel.
Både Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Miljöpartiets Alice Bah Kuhnke har betydligt högre förtroendesiffror än vad deras partier har stöd hos väljarna. För andra är det tvärtom, som Socialdemokraternas Heléne Fritzon och Sverigedemokraternas Charlie Weimers, sett till opinionsföretaget Novus mätningar.
Ändå är inget av dessa partier illa ute. Kanske för att väljarna där går på parti före person?
I slutänden är det sannolikt en kombination av kända personer och varje partis popularitet i stunden. Centerpartiets Emma Wiesner och Liberalernas Karin Karlsbro är till exempel ungefär lika lite kända som deras partier har stöd.
Känd behöver inte betyda ett givet rätt. Självklart kan det vara trygghet nog att rösta på ett parti som man har förtroende för, men vi har personval av en anledning. Vet du vad din EU-kandidat tänker fokusera på de kommande fem åren? De politiska scenerna inom EU kräver både personkraft och strategisk kompetens.
Omsusad i Sverige är inte samma sak som bra i Bryssel.