Regeringen, Centerpartiet och Liberalerna sänker kraven för att fler ska kunna få a-kassa. I nuläget är det närmast omöjligt att öka antalet arbetade timmar i väldigt många yrken. Risken med en kraftigt ökande arbetslöshet, i kombination med sargade och bräckliga företag i många branscher, tvingar fram en större skattefinansiering av a-kassan.
Finansministern räknar med att arbetslösheten ökar till nio procent, det sämsta läget på 20 år. Arbetslöshetsersättningen, a-kassan, är inte en ren försäkring, inte heller är den ett bidrag. Det är en kombination. De aktuella förändringarna ökar de statliga kostnaderna med fem miljarder.
Tanken med att ha en frivillig a-kassa är att den ska vara tillgänglig för den vill. Den som inte vill ska slippa – och får stå sitt kast.
Inget är längre normalt. Pandemin vänder upp och ned på det mesta. Detta är inte heller det enda jobbiga läge som väntar framöver på arbetsmarknaden. Många jobbar i dag på kortsiktiga och/eller tillfälliga jobb, inte minst ungdomar. Ibland självvalt. En mer snabbrörlig arbetsmarknad med färre fasta anställningar är ett sannolikt scenario framöver.
Genom att fler som inte har kvalificerat sig nu ska kunna få a-kassa, slipper dessa söka försörjningsstöd hos kommunerna. Men i grunden ska en försäkring finansieras av försäkringstagarna. Ju enklare det blir att få a-kassa – där andelen försäkringsintäkter sjunker – desto närmare kommer vi ett obligatorium. Där alla ska med.
Det stod på regeringen Reinfeldts agenda mellan 2006-2010, men reformen lades då åt sidan. Frivilligheten vägde i slutänden tyngre. Plus att facken var ytterst upprörda över att förlora a-kassan som lockbete för medlemsrekrytering.