Rosor är röda och violer är blå, likaså kommer Putin bestå. Det är åtminstone kontentan av president Vladimir Putins tv-uttalande i helgen. Om presidenten får som han vill kommer den stundande folkomröstningen leverera det resultat han beställt. Konsekvenserna kommer med det sannolika utfallet att bli ödesdigra för Ryssland och dess invånare.

I helgen talade den ryska presidenten inför den folkomröstning om förändringar i grundlagen som hålls mellan den 25 juni och 1 juli. Förslaget som redan godkänts av parlamentet och den konstitutionella domstolen kommer nu att slutligen presenteras för medborgarna. Ryssland är och har under Putins 20 år vid makten blivit mer av en skendemokrati än den äkta varan. Utifrån rådande grundlag begränsas Putins mandatperiod till och med 2024. Den nya konstitutionen ger honom möjlighet att söka mandat på nytt.

Om förslaget godkänns kommer den nu 67-åriga presidenten att kunna sitta kvar vid makten till 2036. I intervjun medgav Putin att han inte utesluter att ställa upp till omval om han ges chansen. Vidare uttryckte han oro över att landet ska ”tvingas” hitta en efterträdare (Reuters 21/6). Om Putin och hans kollegor ska leta efter en efterträdare kommer det ta alltför mycket tid från det ”riktiga och viktiga” arbetet. Visst är det oroande, men inte på det sätt som Putin själv framställer det.

I liberala demokratier används maktdelning och begränsningar av politikers mandatlängd för att minska risken för korruption. Det är dessa mekanismer som Putin målar upp som ett problem. Om Putin skulle bytas ut skulle det onekligen kunna leda till rejäl politisk turbulens inom Moskvas elit, inte minst för Putin själv. Presidentens PR-trick kanske glädjer en och annan diktaturkramare, men hans försök till att agera som en barmhärtig landsfader i ett uppmålat politiskt kaos understryker endast ofriheten. 

Putins ambition att framställa sig som en stark landsfader faller så fort de till synes välpolerade orden synas för vad de egentligen är ett uttryck för: maktfullkomlighet. Kort och gott är det inte despoternas öden som bör vara i fokus. Tvärtom är Rysslands framtidsfråga huruvida den ryska befolkningens ges en chans till politisk frihet, välfärd och välstånd. 

Den stundande folkomröstningen är punkten där Ryssland passerar demokratins sista hållplats. Efter Sovjetunionens fall var det många i väst som hoppades och trodde på en demokratisk uppgång i Ryssland. Förhoppningarna från 1990-talet slog olyckligtvis aldrig in, trots att många inom ryska oppositionen gjorde allt och lite till för att ta landet in i en mer demokratisk riktning. Framtidsutsikterna för den ryska demokratin är mörka, men likt förbannat en större anledning för resten av den demokratiska världen att göra allt och mer därtill för att vända utvecklingen. Det kommer vara svårt och det kommer att ta tid, men om vi ska börja någon gång så är det nu och inte efter år 2036.