Socialdemokraterna har, igen, använt regeringsmakten till att främst ge partivänner toppjobb i staten. 

Sverige har i veckan fått en enpartiregering, med given makt att utnämna toppchefer inom den statliga sfären. Det borde ligga i varje partis intresse att inte förväxla staten behov med den egna partiegoismens. På den punkten verkar Socialdemokraterna inte ha lärt så mycket av historien. 

Under åren som gått sedan 2014 med Stefan Löfven som statsminister har Socialdemokraterna placerat en stor andel egna partivänner på statliga toppjobb. En regering har utnämningsmakten, men partivänner ska inte ges en gräddfil till välavlönade positioner. En ny rapport från tankesmedjan Timbro – Enpartistaten – visar hur Löfven-regeringen i mycket stor utsträckning har låtit partivänner få de chefsjobb i staten där partipolitiker var aktuella. Av 40 politiska utnämningar gick 22 till Socialdemokraterna. Det andra regeringspartiet, Miljöpartiet, fick två. En viktning utifrån myndigheternas storlek, antalet årsarbetskrafter, gör den socialdemokratiska övervikten ännu tydligare och helt dominerande.

En faktor bakom regeringsskiftet 2006 och Allianssegern var just socialdemokratisk maktfullkomlighet. S hade tagit den egna makten för självklar och statens organisation underordnats partiledningens behov av flytta, belöna och kontrollera. Allianspartierna gick in för att reformera utnämningsmakten och öka kravet på insyn och professionalitet. Förändringarna blev trist nog för tandlösa och för svaga.

Timbros förslag är att en särskild nämnd under regeringen ska bereda alla utnämningar, kombinerat med grundlagsfäst öppenhet. Det kan bli omständligt, men utrymmet för maktens egoism begränsas. Det är rimligt att en del av framtidens toppchefer i staten hämtas från prestigefyllda politiska positioner, men det ska inte vara en fribiljett för nepotism.