Hon lanserades en gång som Socialdemokraternas Anders Borg, men Magdalena Andersson blev i slutänden socialdemokratisk partiledare för att hon gått på tvären mot den en gång så framgångsrika moderata finansministerns anda.
Det var en gång ett land där Allians för Sverige formade samhällsbilden. Ett land som såg en dygd i att hålla det som dåvarande finansministern Anders Borg (M) beskrev som ”skyddsvallar” för framtiden. Med överskottsmål och sänkt skattetryck. Det var bra. Skyddsvallarna var i sin tur byggda på den återhämtningspolitik efter 90-talskrisen som Socialdemokraterna under Göran Persson gjort till sin.
Den som är satt i skuld är inte fri. Den som spar har.
Detta skyddade länge mot överbudspolitik. Pandemin förändrade detta.
När nu finansminister Magdalena Andersson har valts att efterträda Stefan Löfven som Socialdemokraternas partiledare, är det inte med sparsamhetens kraft hon står där, utan med utgiftsmaktens. Partiets vänsterfalang skriker efter mer. LO-facket som ville bränna på utan skyddsvallar redan före pandemin – skickar upp nya testballonger. Mer, mer, mer, mer. Låt andra betala.
Men det är det breda skattekollektivet – i synnerhet medelinkomsttagarna – som då tvingas hosta upp. Den som spar tvingas betala, med ett allt högre skattetryck för alltfler. Plakatpolitik som ”Låt de rika betala” tenderar att stadigt sänka nivån för när någon ska anses vara ”rik” eller höginkomsttagare.
I folkhemmets Sverige, det som i populismens namn ofta idylliseras utifrån allehanda fantasifulla former, sågs sparsamheten som en bärande dygd hos folket. Dåtidens Sparbanken kom redan 1926 med en tecknad serie i ämnet, Spara och Slösa. En slags folkbildning för ett rikare liv, med det fattiga Sverige som faktisk utgångspunkt.
Huvudpersonerna – Spara Sparman i Sparhult och Slösa Gnälling i Gnällinge, var talande exempel för uppväxande generationer. Spara var hel och ren, hade ordning och råd med vettiga inköp. Slösa var ovårdad, trasig och föll för i princip alla frestelser. Det funktionella och förträffliga med Spara sitter i hos många, födda långt senare. Om än med mer nutida nyanser.
Ska Magdalena Andersson bli Socialdemokraternas Spara eller Slösa? Att falla för mer av ohämmad utgiftslusta kan säkert lätta opinionspressen på Socialdemokraterna i någon form. Tillfälligt. Men om vårt samhälle ska klara den globala klimatkrisen behövs rikligt med resurser och utvecklingskraft hos svenska företag och skattebetalare. Det kostar oss mer att göra rätt.
Ska vi dessutom kunna möta behovet av starkare ordningsmakt, säkerhet och försvarsförmåga samt andra trygghetsåtgärder i myndighetsdräkt, då måste andra offentliga utgifter pressas ned.
Ansvaret för att hålla och stärka skyddsvallar har inte förändrats. Om Magdalena Andersson nu inte bara blir S-ledare utan även statsminister lite senare i höst, då behöver hon göra upp med sitt eget arv från tiden där pandemin förlät varje utgift.