Högern och vänstern i Sverige famlar båda omkring efter en ny berättelse om vart landet är på väg, vad det är som gått fel och vad vi behöver göra för saker ska bli bättre. Från vänster så är man orolig för att debatten ska bli alltför fokuserad på migration och lag och ordning. Det är delvis befogat eftersom många gillar att leta syndabockar i just den kategorin, men delvis är det även för att man vet att de rödgröna partierna har lägre förtroende i dessa frågor.
Därför ser sig vänstern om efter andra fenomen som man kan peka ut som de stora problemen. Ett är inkomstklyftor. Vilket är intressant eftersom en av de tydligaste följderna av stor invandring är just större klyftor. Det är dock inte vad Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill prata om, utan fokus ska vara på "de förmögna".
I ett vidare perspektiv har den diskussionen en poäng. De senaste femtio åren har globalisering och digitalisering gjort att enorma nya värden skapats, på ett sätt som inte sker utan stora tekniksprång. Företag som Facebook och Amazon har uppstått tack vare nya tekniska förutsättningar och det har skapat en rad nya miljardärer i världen med enorma privata förmögenheter. Hur dessa nya miljarder kommer fördelas och påverka samhället är onekligen intressant.
Men det är inte samma sak som att den viktigaste samhällsfrågan för Sverige här och nu är att vi har en massa nya miljardärer som inte bidrar till samhället. Lösningen är verkligen inte att höja skatten på vanliga människors sparande. Det är just vad S har börjat diskutera att göra.
Detta är inte något skarpt lagförslag, utan ett löst förslag från en arbetsgrupp tillsatt av partistyrelsen för S 2019. Den leds av finansminister Magdalena Andersson (S) och ska föreslå ny politik som kan ”långsiktigt minska inkomstklyftorna i Sverige”. Gruppen presenterade dessa på DN:s debattsida nyligen (29/5).
Bland förslagen finns en löst definierad ”miljonärsskatt” som dock inte ska gälla fastigheter, förslag om hårdare regler för aktieutdelning i ett litet företag, så kallade 3:12-regler, samt hårdare skatter på de så kallade investeringssparkontona, ISK. En sammantagen känsla är att det luktar desperation. En ”miljonärsskatt” som inte infattar bostäder är mer än märklig, eftersom det är just bostäder som har ökat så mycket i värde i Sverige. Men S fruktar medelklassens vrede.
Skadligast av allt är dock förslaget om att kraftigt höja skatten på sparande i ISK, som är ett sätt för vanliga svenskar att spara i aktier. En viktig möjlighet för den som försöker jobba ihop en liten förmögenhet, för att köpa en bostad eller kunna gå i hygglig pension. Detta sparande sker med redan skattade pengar och borde uppmuntras. Fler får en mer stabil ekonomi och blir mindre beroende av välfärd som socialbidrag.
S-förslaget går ut på att alla som sparat ihop 100 000 eller 200 000 på sitt ISK borde beskattas med 30 procent på allt över den summan. Då att man tydligen är ”miljonär”? Det kommer göra det ännu svårare än vad det redan är i Sverige i dag att jobba och spara sig till ett högre välstånd och gälla närmare 700 000 svenskar. Det är knappast någon ekonomisk elit som inte bidrar till välfärden.
Andersson har sedan dess gått ut och tonat ner det första förslagets utredda gräns på 100 000 och menar att ”vi inte är ute efter småsparare” men det känns som mest som man reagerar på kritiken. Faktum är att det är svårt att generellt sätta en gräns för vilka som egentligen ska räknas som ”överklass”.
Sverige behöver fler privatpersoner som sparar, att beskatta dem hårdare men inte ens våga se över sådant som ränteavdrag visar på en väldigt konstig syn på aktier, tillgångar och vilka som egentligen ska räknas som tillhörande överklassen. Det kommer nämligen inte vara dem som drabbas hårdast.