Det var inte långt ifrån att en regeringskris bröt ut lagom till riksdagens sommaruppehåll för andra året i rad. Det hade inte behövt bli så, men i affekt fick statsminister Magdalena Andersson (S) misstroendeförklaringen mot justitieminister Morgan Johansson (S) att handla om regeringen som helhet. En röst saknades dock för att fälla justitieministern, som därför kan sitta kvar på sin post.

Det blir ett passande slut på en mandatperiod som går till historien som en av svensk politiks rörigaste någonsin. Mycket av den turbulensen har varit självförvållad, för att inte säga onödig.
 

Mandatperioden inleddes med en osedvanligt lång regeringsbildning – 134 dagar jämfört med det svenska snittet på 22. Det berodde på den gamla blockpolitikens utdragna död, som pågått ända sedan Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen 2010. Till slut tvingade SD:s storlek Centerpartiet och Liberalerna att bryta upp Alliansen för att bli del av ett nytt regeringsunderlag. Så föddes Januariavtalet, med motivet att minimera ytterkantspartiernas (Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets) inflytande. 

En effekt av Januariavtalet blev dock att Moderaterna blev ännu mer beroende av SD för att få ihop sitt potentiella regeringsunderlag. Samtidigt var det ohållbart att tro att Vänsterpartiet glatt skulle agera dörrmatta för liberala reformer för exempelvis friare hyressättning bara för att de drevs av en S-regering.

I stället för att skapa en bred riksdagsmajoritet med en gemensam inriktning har den här mandatperioden snarare gett ytterkantspartierna en mer central position i svensk politik än tidigare. En konsekvens av det är att de gamla politiska umgängesreglerna har kollapsat. SD har väckt misstroendeförklaringar tre gånger den här mandatperioden, V och Nooshi Dadgostar har fått regeringen att bryta borgfreden om pensionerna och vid ett par tillfällen har regeringen fått styra på oppositionens budget.
 

Det duger inte i ett känsligt läge som nu. Sverige behöver en regering med stabilt stöd i riksdagen. En sådan majoritet står inte i nuläget att finna till vänster, med partier som skiljer sig kraftigt åt i synen på såväl ekonomi som säkerhet. Samtidigt bör SD inte släppas in på Rosenbad. Under nästan hela sin tid i riksdagen har partiet företrätts i försvarsutskottet av ledamöter med ett gott öga till Kreml, och bara en dryg vecka innan den ryska invasionen av Ukraina kunde partiledaren Jimmie Åkesson inte välja mellan Joe Biden och Vladimir Putin i SVT:s ”30 minuter”. Så dåligt omdöme bör inte belönas med regeringsmakt.

I de senaste opinionsmätningarna är det jämnt mellan blocken. Det är mycket möjligt att även nästa regeringsbildning blir långdragen. Just därför bör partierna vara öppna för nya lösningar. Till exempel skulle Centerpartiet och Annie Lööf kunna släppa fram en M-ledd där SD inte ingår. Det skulle inte vara smärtfritt, men det skulle åtminstone leda till en majoritet som lättare än dagens regeringsunderlag kan samlas bakom såväl en statsbudget som Sveriges Nato-ansökan. Men även andra partier behöver agera med ett öppet sinne. Det är vad Sverige behöver nu.