Lagom till våren och att valrörelsen smyger igång fick svenska bilägare en tusenlapp i valfläsk av regeringen, som del av ett nytt stödpaket på 14 miljarder mot de just nu skyhöga priserna på bränsle. Den största och systempåverkande smällen kommer dock för de företag som använder mycket diesel, som åkerier, maskinföretag och inte minst, lantbrukare.
Att Sveriges lantbruksföretag har haft det tufft under lång tid är något som uppmärksammats i många olika sammanhang. Men med den nuvarande situationen med högre priser på både energi, bränsle och insatsvaror som foder och konstgödsel har en svår situation blivit akut. Vittnesmålen är många från de lantbrukare som inte kommer ha någon verksamhet i år, inte odla några fält och slakta ut delar av sina djurbestånd. Likviditeten är akut dålig och de går helt enkelt back om de fortsätter.
För gemene man kanske det låter märkligt att lantbrukare inte har råd att producera. Man frågar sig varför de inte bara höjer priset på sina varor om det nu blivit dyrare att exempelvis köra traktor. Förklaringen finns i hur det svenska lantbruket fungerar idag. Ledtiderna är långa, många måste så på hösten eller våren, och skörda och få betalt den kommande sommaren. Därmed ligger företagen själva ute med kostnaderna i flera månader.
Lantbruket har under lång tid genomgått en aggressiv effektivisering. Skatter och ersättningar har varit uppbyggda för att det ska löna sig att slå ihop små jordbruk till större och större enheter. Dessa säljer sedan sina varor till stora företag, som Lantmännen, HK Scan eller Arla. De sätter ett pris till lantbrukaren och förhandlar sedan i nästa steg med exempelvis matbutiker. De konkurrerar i sin tur på en global marknad och måste därför hålla nere priset.
Kort sagt, svenska bönder har dålig likviditet, och de kan inte sätta sina egna priser, eftersom de säljer till andra aktörer som konkurrerar globalt. Det är en kalkyl som inte går ihop. Det är inte lika lönsamt att odla vete i Sverige som på många andra håll. Bränslet är dyrare, skatterna och avgifterna är högre och arbetskraften kostar mer. Ska Sverige konkurrera på det sättet kommer de svenska lantbruken fortsätta att sakta dö svältdöden.
Enskilda stödpaket, som regeringens "krismiljard” till lantbruket, gör viss nytta, men de löser inte problemet, eftersom dessa inte stärker konkurrenskraften eller lättar regelbördan. Med detta sagt finns inte heller någon enskild eller enkel lösning. Fler lantbrukare skulle behöva få större makt över sin egen lönsamhet, exempelvis genom att producera mer råvaror som har högre marginal, som bönor och ärtor, samt korta ledet till konsument, som genom att sälja själva direkt till butik. Men det är en stor förändring och utmaning för många. Kostnaderna behöver därför även bli mer jämlika med andra länder; staten måste därför se över skatter och administrativ börda.
Men inte heller detta är tillräckligt. Vi måste även ställa oss frågan: Värdesätter svenskarna att det finns just svenskt vete i affären? Om svaret är ja, och det bör det vara inte minst av säkerhetspolitiska skäl, då behöver våra folkvalda fundera på hur den försörjningen tryggas på ett sätt som inte bygger på att konsumenterna ska "välja rätt" i butik.