Det är ingen hemlighet att delar av socialdemokratin tycker att priset för regeringsmakten i januariavtalet var alldeles för högt. Centerpartiet och Liberalerna visste sitt värde i den förhandling som gav S regeringsmakten, samtidigt som Sverigedemokraterna hölls borta. På så sätt levererade dessa partier två av tre vallöften. Det enda som inte uppfylldes var löftet om en borgerlig statsminister – till Moderaternas stora ilska och Ulf Kristerssons förtret.
Socialdemokratins och Miljöpartiets del av kakan var regeringsmakten och ett säkrat budgetunderlag, fram till nu. Vänsterpartiets misstroenderöster mot den regering som partiet släppte igenom 2019, samt Nyamko Sabunis besked att januariavtalet har fallit, gör att det nu bara finns omöjliga ekvationer om inte regeringskrisen ska gå till extraval.
På onsdagen öppnade Centerpartiets Annie Lööf för att stryka punkten om hyressättning i nyproduktion ur januariavtalet i utbyte mot vissa skattesänkningar. Med målet att januariavtalet ska fungera mandatperioden ut. För det behöver Lööf inte minst övertyga Liberalernas Nyamko Sabuni att stå kvar vid avtalet som hon förklarat brutet. Den snabba nej-repliken från L gav föga hopp om lösning.
Att få L att ändra sig riskerar att vara lika hopplöst som att ha centerpartister och vänsterpartister i samma rum utan behöva inreda det med madrasserade väggar. Språkröret Märta Stenevi (MP) kan drömma hur mycket hon vill om det senare, men det kommer inte att hända. En ordning där C samsas med V skulle dessutom tvingas vila på ett ynka riksdagsmandat för att släppas igenom i riksdagen. Och C måste då dessutom förhandla budget med V. Det kommer inte att hända.
Stefan Löfven har dock möjlighet att göra ett mer oväntat drag. Det är att vända på januariavtalet 180 grader. Säga till Sabuni och Annie Lööf att utöver punkt 44, den så infekterade hyresregleringsfrågan på nybyggnationer behöver ytterligare någon eller några punkter plockas bort ur januariavtalet. Det betyder mer vänsterpolitik i avtalets helhet. Det borde glädja Vänsterpartiet nog att svälja nästa steg när regeringen ska tillträda.
Med en sådan vändning kliver S ur regeringsmakten och utgör i stället budgetunderlag i ett januariavtalet 2.0. L och C tar regeringsplatserna som Socialdemokraterna lämnar. Nyamko Sabuni (L) blir statsminister, Sveriges första kvinnliga statsminister. Det är ett bud som liberala feminister inte kan säga nej till. Och säkert känns det bra att kunna snuva storasyster Lööf på den posten.
Att Sabuni dessutom är afrosvensk och borgerlig gör det bara jobbigare för Moderaterna att rösta nej, tillsammans med SD, till att regeringen ska kunna tillträda.
Med lite justeringar i antalet ministerposter och omfördelningar så skulle den nya regeringen få nio centerpartistiska, sex liberala och sex miljöpartistiska ministrar. Miljöpartiet belönas alltså med ytterligare en ministerpost. Dessutom skulle nog MP i tysthet dra en lättnadens suck att få lite paus från den socialdemokratiska ångvälten. Även om det kan bli ur askan i elden i en mitten-mittenregering.
På det här sättet kan Sverige undvika extraval och svenska folket få en välbehövlig sommarsemester. Stefan Löfven skulle i ord och handling visa vad det innebär att sätta Sverige främst. Svenskar gillar ödmjukhet och osjälviskhet. Dessutom får Löfven ett år på sig att rusta socialdemokratin inför valet 2022. Det är något som kan behövas efter sju svåra regeringsår, där politikutvecklingen fått stå tillbaka för kris efter kris efter kris.
Allt som krävs av Löfven är att visa makten inte går först i alla lägen. Det är den lilla haken.
För socialdemokratin är det ingen en liten hake. Den haken är så stor så att de flesta till höger och vänster säkert betraktar förslaget som totalt världsfrånvänt och knasigt. Men ibland kan det oväntade vara det smartaste draget – om nu Löfven inte vill gå till extraval.
Här finns en socialdemokratisk historia att falla tillbaka på. 1936 avgick Per Albin Hansson (S) efter att ha förlorat i försvarsfrågan. Sommarregeringen med Bondeförbundet och Axel Pehrsson-Bramstorp tillträdde. Efter höstens val 1936 blev Per Albin Hansson ånyo statsminister, den gången i regeringskoalition med Bondeförbundet, dagens Centerpartiet.
Fotnot: På sn.se hittar du också en lista över vilka som kan bli ministrar i den regering som skissas på i den här ledaren