Svensk klimatpolitik var 2019 års värsta slöseri med skattepengar, enligt Skattebetalarnas Förenings årliga omröstning. Miljö- och klimatministern Isabella Lövin (MP) rasade mot utmärkelsen, och menade att Skattebetalarna ljög och spred alternativa fakta.
Om urvalet i Skattebetalarnas omröstning var representativt går att diskutera, men det skulle behövas en debatt om hur svensk klimatpolitik kan bli effektivare. De senaste siffrorna från Naturvårdsverket och Statistiska centralbyrån (SCB) tyder på att Sveriges utsläpp ökar, trots att regeringens anslag till klimatpolitiken mer än fördubblats sedan 2014. Att minska de globala växthusgasutsläppen är angeläget, men det finns bättre och sämre sätt att göra det på.
Därför är ämnet för tankesmedjan SNS årliga konjunkturrådsrapport, ”Svensk politik för globalt klimat”, lägligt och relevant. De nio forskare inom nationalekonomi, juridik, naturvetenskap och ingenjörsvetenskap som skrivit årets rapport konstaterar att frågan om hur klimatförändringarna ska begränsas så effektivt som möjligt fått alldeles för lite uppmärksamhet, både i Sverige och i internationella förhandlingar.
I en intervju med Axess (7/2) ger konjunkturrådsgruppens ordförande John Hassler, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, sin syn på vad Sverige gör fel i klimatpolitiken i dag. Hassler menar att några av Sveriges klimatpolitiska målsättningar riskerar att hamna i konflikt med varandra.
Ett exempel är Industriklivet, ett statligt stödprogram till företag inom processindustrin. De stöden ska fördelas enligt två huvudsakliga kriterier: dels ska projekten hjälpa Sverige att nå våra nationella klimatmål, dels ska de stärka svensk konkurrenskraft.
Det första kriteriet är felformulerat. Växthusgasutsläpp tar inte hänsyn till nationsgränser, och det överordnade målet borde därför snarare vara att minska de globala utsläppen. Det andra kriteriet står då i motsättning till det första: om de globala utsläppen ska minska måste tekniken vara lätt att anamma i andra delar av världen. Ska stöd inom Industriklivet utformas med rent klimatpolitiska ändamål borde man i så fall ställa krav på att inte ta patent på nya, klimatvänliga tekniker så att de lätt kan tillämpas i utvecklingsländer.
En annan målkonflikt kan uppstå om Sverige når målet att minska utsläppen inom transportsektorn från 2015 med 66 procent till 2030. Om målet nås genom att elektrifiera transporter kan Sverige i mindre omfattning än i dag exportera fossilfri el till länder som Tyskland och Polen, vars elproduktion är mer beroende av kolkraft. Den totala effekten riskerar att bli ökade globala utsläpp. Det svenska klimatpolitiska ramverket tar inte hänsyn till sådana alternativkostnader eller globala effekter i dag, men borde göra det.
Klimatet är en global fråga. Regeringen må ha misslyckats med att sänka utsläppen på hemmaplan, men när regeringen och några svenska Europaparlamentariker – däribland Fredrick Federley (C) – drev igenom reformer av EU:s utsläppshandelssystem 2018 ledde det till fantastiska resultat. ”The Swedish Proposal” beräknas ge upphov till utsläppsminskningar motsvarande 50–100 gånger Sveriges årliga utsläpp. Det är så Sverige kan göra skillnad för klimatet, inte genom att bara städa vår egen bakgård.