Sabuni pressar sitt parti till bristningsgränsen

Målet inför nästa val är att ingå i en borgerlig regering, förklarade Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni inför helgen. Hon söker partiets stöd för att gå in i valet 2022 med målet att få en moderat statsminister. Även om det betyder att göra upp med Sverigedemokraterna. 

Det finns L-företrädare som är benhårt övertygade om att det är den rätta riktningen för framtiden. Lika lätt är det att hitta Liberalpartister som tycker att detta är att sälja den ideologiska själen och elda upp pengarna. Att vara folkvald är ibland att tvingas göra val mellan två obehagliga alternativ. Där anser sig L nu vara. 

Avståndet till fyraprocentsspärren uppåt för Liberalerna – en procentenhet – är inte lätt att ta igen. Januariavtalets reformer, med ytterligt tydlig liberal ton, har inte gett partiet betalt i opinionen. Många av de väljare som lade sin röst på Liberalerna 2018 hade nog tänkt sig att det också vara en röst för att avsätta Socialdemokraternas Stefan Löfven som statsminister. 

Vinster och besvikelser vägs mot varandra, som så ofta.

För Sabunis del tar januariavtalet slut efter höstbudgeten 2021. Om L-ledningen skulle avstå förhandlingar om vårändringsbudgeten 2022 är det vad som rent praktiskt skulle offras. Om ens det. Ideologiskt är kostnaden däremot hög. Liberalerna väljer uttalat att acceptera – och ingå – i en regering som måste göra upp med SD för att få igenom regeringens politik. Fråga statsminister Stefan Löfven (S), det är säljaren av nyckeln till makten som avgör priset, inte köparen.

I Sabunis definition av en borgerlig regering, utöver Moderaterna och Kristdemokraterna, ingår även Centerpartiet. Annie Lööf (C) torgför en helt annan syn på SD:s relation till sådan möjlig regering, senast i söndagens Agenda (SVT 7/3). Ingen parlamentarisk samverkan, punkt. Nog vore det strålande för Sverige med ett nytt Allians-styre, men avståndet mellan partiet är i nuläget svårare än på länge att hantera. M och KD har tämligen högljutt markerat avstånd till C – och föredrar det antiliberala SD. 

L väljer väg, C står kvar tills vidare. Nyamko Sabuni prövar sitt partis sammanhållning till bristningsgränsen. Liberalerna, det forna Folkpartiet, har en historia av tuffa tag internt. Hårda ideologiska konflikter är inget udda. Detta var en ingrediens i partiledarstriden efter Jan Björklund, den som Nyamko Sabuni vann. Konkurrenten Erik Ullenhag, numera ambassadör, sågs som mer benägen att göra upp med S om makten.  

Med tre procents väljarstöd vinner L varken makt eller riksdagsmandat. Ska partiet klara sig kvar måste väljarstödet i storstadsregionerna från 2018 hållas uppe, troligen behöva öka. Sabuni – och hennes mer ”högerorienterade” falang – kalkylerar med att hållning höger ska öka möjligheterna till detta. Trots att partidistriktet i Stockholm närmast direkt efter utspelet gjorde tydligt tummen ned för hennes förslag. 

Vägvalet för Liberalernas del sker i samband med partirådet i slutet av denna månad. Partiledningen verkar bedöma att L lättare vinner väljare nära Moderaterna, än nära Socialdemokraterna. I den senare positionen har C i nuläget en viss konkurrensfördel. Hur mycket tröst det nu må vara, om vi hamnar i ett läge hösten 2022 där de faktiska regeringsalternativen är direkt undermåliga med liberala ögon sett.