Utöver ett rejält paket som syftar till att ge näringsliv och företagande en stark återhämtning, hade Centerledaren Annie Lööfs sommartal i lördags ett fokus på vård, hälsa och omsorg. Lööfs återkomst till politiken – efter föräldraledighet som påverkats av graviditetskomplikationer, för tidig födsel och långt efterspel – sände tydliga signaler om partiets prioriteringar.
Vi ska kunna lita på vården, att den är organiserad så att patientens rätt och personalens behov upprätthålls och uppfylls. Vi ska kunna lita på äldrevården, att omsorgen gäller både den som vårdas och vårdar. Vården pressades hårt under de första månaderna med covid-19, äldreomsorgen likaså. Svagheter i planering, krisberedskap, personalvård och grundstruktur blev dyrköpta.
Vården och omsorgen ingår i samhällskontraktets mjuka delar. Löften om vård och omhändertagande ges i utbyte mot skatt och förtroende. Vi väljer politiska företrädare med uppdrag att säkerställa detta. Det som inte fungerar, gröper ur såväl förtroende som vilja att finansiera.
Lööf har rätt i att detta är områden som statsfinanserna behöver ägna särskild uppmärksamhet framöver.
Trygghet innefattar dock inte bara det mjuka och omhändertagande. Samhällskontraktet, vårt sätt att samlas i gemenskap där vi överlåter grundläggande befogenheter till staten, är avhängigt att individen respekterar den ordning som gäller, men också att staten lever upp till sitt uppdrag. Staten äger våldsmonopolet. Vi ska inte behöva ha en egen arsenal i hemmet för att skydda liv och egendom. Staten ska kraften och kompetens att stå för det skyddet. Budgetförhandlingarna mellan de fyra partierna inom januariavtalet behöver visa att de inser värdet av att säkra detta.
I fredags kom ett uppmärksammat utspel från rikspolischefen Anders Thornberg. Han ser den senaste tidens våldsutveckling som “synnerligen allvarlig”. Polisen “växlar upp så mycket det går, särskilt i storstäderna, för att bryta in i gängkonflikterna.” Det är här vi är – och det behöver politiken utgå ifrån. Resurserna frestas på hårt. Polisen behöver tydlig uppbackning från andra myndigheter, men även medborgarna i stort. Problemet med välbeväpnad och hänsynslös organiserad brottslighet är ett samhällshot modell större.
En 12-årig flicka sköts nyligen ihjäl i Norsborg, ett utomstående offer för väpnade uppgörelser inom gängkriminalitetens värld. När polisens och övriga myndigheters insatser minskar utrymmet för grov brottslighet, ökar också stressen hos de kriminella. I Angered utanför Göteborg satte kriminella krafter nyligen upp egna vägspärrar för att visa sin kontroll över ett område. I efterspelet omhändertogs närmare 20 personer av polisen och nio sitter frihetsberövade.
Det här är allvar. Det är nog nu. Ja, sedan länge egentligen.
Kampen mot organiserad kriminalitet handlar inte bara om att spana, gripa, häkta och åtala. Det gäller att slå hårt mot gängens olagliga vapeninnehav och aktivt försvåra nyrekryteringen till kriminella miljöer, vilket rikspolischefen också understryker.
En hårdare trängd gängkriminalitet blir också farligare att tas med, men det går inte att undvika. Utan fast kontroll över samhällskontraktets hårdare kanter blir det så mycket svårare att bygga trygghet i det mjuka. En osäker vardag påverkar allt, för vanliga medborgare såväl som de som finns där för att skydda oss.