Samverkan och samarbete lyfts ofta upp som en avgörande faktor när det kommer till att bekämpa gränsöverskridande brottslighet. De myndigheter som lyckas samverka vinner ofta mycket, men alltför ofta blir den från staten viktiga uppmaningen om samverkan inte mer än tomma ord.
Det är tyvärr vanligt att myndigheterna hamnar i en så kallad "stuprörsproblematik" där varje enskild myndighet arbetar med sina frågor, utan att ta hänsyn till att samhällsproblemen de utreder också innefattar andra myndigheters bevakningsområden. Att samverka ("att handla eller fungera gemensamt för visst syfte") skulle i många fall effektivisera samtliga parters arbeten, men framför allt skulle det öka samhällets gemensamma insats mot specifika problem, exempelvis brottslighet.
Ett exempel på när samverkan varit nyckeln till framgång var i Nyköpingspolisens sex veckor långa insats på vägarna (Polisen.se, 13/7). Ingripandepolis (IGV), utredning och lagföring (UL), områdespoliser (OP) och trafik, liksom Tullen, Kronofogden och Skatteverket samverkade i insatsen, vilket ledde till ett effektivare och snabbare arbete i att bekämpa brottsligheten. Synligheten på vägarna är en sak, kontroller är en annan, men en effektiv lagföring med hjälp av samverkan mellan hela rättskedjan möjliggör att fler busar kan åka fast.
Samverkan är något som även behövs i kampen mot de allt grövre brotten. Det krävs att alla aktörer inom rättsväsendet gemensamt riktar sina samlade resurser mot den organiserade brottsligheten. Samverkan kan bli den spjutspets som krävs för att stävja gängens makt i Sverige.