Visserligen tyder inget på att dessa tekniker ensamma kommer att kunna hantera de stora mängder klimatgaser som ackumulerats eller som väntas släppas ut de kommande åren. Utsläppsminskningar kommer fortfarande att krävas, och i stor omfattning. Men de flesta klimatexperter, inklusive FN:s klimatpanel IPCC, pekar på att så kallad Carbon Capture and Storage, CCS, kommer att vara en nödvändig pusselbit om målen ska nås.

Ett problem är att tekniken fortfarande är omogen och dyr. Att montera en CCS-lösning på ett kolkraftverk eller en cementfabrik är i många fall tekniskt möjligt, men långt ifrån lönsamt. Ofta har det nackdelar, som att verkningsgraden i energiproduktionen minskar, och priset för att ta hand om den lagrade koldioxiden relativt högt. Dessutom är det svårt att helt eliminera utsläppen. Jonas Grafström, miljöekonom och Martin Korpi, ekonomie doktor vid forskningsinstitutet Ratio, har i flera studier pekat på behovet av forskning, teknikutveckling och kommersialisering inom CCS. I dag är det mer lönsamt att släppa koldioxiden rakt ut i luften, trots att man antingen betalar koldioxidskatt eller marknadspris för utsläppsrätter. 

Det gäller i ännu högre grad så kallad Direct Air Capture, DAC. Där CCS är lösningar som appliceras på en verksamhet med ett annat syfte, exempelvis att producera el eller cement, är DAC teknik som syftar till att helt enkelt plocka ur koldioxid ur luften och lagra den. Det betyder att även historiska utsläpp kan elimineras. Det är en fantastisk möjlighet, men den ligger antagligen ännu längre än CCS från att vara ekonomiskt gångbar. I studien “Koldioxidinfångning direkt ur luften” beräknar Grafström och Korpi att en DAC-lösning som skulle fånga in motsvarande ett års globala utsläpp skulle kosta en fjärdedel av världsekonomins samlade värde.

Men om DAC blir billigare i samma takt som annan miljöteknik – exempelvis vindkraftverk eller solceller – kan priset sjunka snabbt de kommande åren. Om företag som fångar in koldioxid tilldelas utsläppsrätter som de sedan kan sälja på marknaden finns det på sikt både teknik och incitament för att lösningarna ska kunna byggas ut i stor skala.

Precis som på många andra områden i klimatomställningen behövs samverkan mellan politiken och de som driver den tekniska utvecklingen. Handeln med utsläppsrätter behöver både skärpas för att priset ska drivas upp, och möjliggöra finansiering av negativa utsläpp som CCS och DAC kan medföra. I de tidiga skedena behöver forskningsmedel skjutas till. 

Om CCS och DAC utvecklas på rätt sätt och får rätt stöd är de inte bara centrala verktyg för att klara klimatomställningen, utan också viktiga för att lyckas göra det utan att allvarligt skada den ekonomiska tillväxten. Att minska på den ekonomiska aktiviteten för att nå klimatmålen är inte och kan inte vara ett realistiskt alternativ. I slutänden är det utsläppen som måste bort: inte stål-, cement-, el- eller värmeproduktionen.