Det finns få frågor där terrängen inom regeringen är så minerad som invandring och migration. Torsdagen bjöd på ännu en scen ur det resonemangsäktenskap som Socialdemokraterna och Miljöpartiet försöker leva med i Rosenbad.
"Vårt mål" förkunnade statsminister Stefan Löfven (S) är att ta emot färre flyktingar, inte fler, för tidningen Sydsvenskan. Målet är, enligt Löfven, att halvera flyktingmottagandet. Det kollektiva ljudet av kaffe och té som fastnade i halsen inom de miljöparti-styrda delarna av regeringskansliet bör ha hörts på gatan utanför. Språkrören Isabella Lövin, vice statsminister, och Per Bolund, bostadsminister, gick i taket. Sverige ska stå upp för asylrätten och flyktingpolitiken ska vara rättssäker, effektiv och human, basunerade Lövin via Twitter.
Ingen av miljöpartisterna har glömt före detta språkröret Åsa Romsons tårar vid presskonferensen där regeringen tvärvände i synen på gränskontroller och migrationspolitik. En regering har bara ett svar, inte två på samma fråga. Det gör ont för den som får vika sig.
Statsministerns stab försökte febrilt gjuta olja på vågorna med att förklara att statsministern inte svarade som statsminister utan som partiledare för Socialdemokraterna. En av statsministerns svagheter är hans förmåga som kommunikatör. Det blir stolpigt. Ska en statsminister tala som något annat än statsminister då gäller det att vara väldigt tydlig med detta.
Oppositionen hade förstås en enkel uppgift att peta på alla ömma punkter. Moderatledaren Ulf Kristersson noterade nöjt att "vi har en statsminister som säger en sak och sedan korrigeras av sin vice statsminister". I grund och botten är bråket ett tecken på bräcklig regeringskänsla och undermålig kommunikation.