Sverigedemokraterna ansluter sig till de forna Allianspartiernas linje om att se ett Natomedlemskap som en möjlighet för svensk del – och då i samklang med finländska vägval (SvD 9/12).

Det betyder att sex av tio riksdagsledamöter i dag är för en svensk "Nato-option", ett möjligt medlemskap. Ändå lär detta dröja. Ingen, vare sig SD, Moderaterna eller för den delen Centerpartiet har sagt sig vilja ta steget in i Nato utan en ett tillräckligt brett partipolitiskt stöd. I klartext handlar det om att Socialdemokraterna som än så länge största parti behöver följa med.

Under de senaste regeringsperioderna – med Peter Hultqvist som försvarsminister – har S valt att hantera begreppet alliansfrihet i fred som ett frikort för ökat utbyte och samordning med det finländska försvaret. Med det så kallade värdlandsavtalet – som Alliansregeringen (2006-2014) fick igenom – har S-regeringarna bejakat en allt större samkörning och samövning med Natoförband. Bilaterala samtal, främst med USA, har gjort det möjligt att bejaka Natovänskap utan att ställa frågan på sin spets.

Är SD:s förflyttning nu ett definitivt taget steg – eller ett sätt att ”klä bruden” inför ett möjligt socialkonservativt januariavtal efter nästa val? Svaret är inte givet, men det är tydligt att SD-ledningen inte oroas över att dess ”Sverige ut ur EU”-röster och ”varje nationalstat för sig själv”-aktivister ska stöka till interna processer. 

I och med att SD väljer att ansluta sig till Natoförespråkarna – alltså de partier som ser medlemskap som en möjlighet – förflyttas också positionerna i riksdagen. Även om Vänsterpartiet och Miljöpartiet framöver skulle skrika nej högre, hänger det nu på Socialdemokraterna. 

Sverige och Finland står inte tillräckligt starka gemensamt, all sisu till trots. Att formalisera vår vänskap med Nato för ett fullgott skydd mot aggression, är vettigt.