Det har med rätta blivit ett himla liv över att Sverigedemokraternas Linus Bylund till tidningen Fokus sagt att enskilda journalister ska kunna straffas för att vara ”partiska”. Bylund är sitt partis nytillträdda ledamot i Sveriges Radio, Sveriges Televisions och Utbildningsradions ägarstiftelse. Därmed blir det ett steg värre än vanligt babbel.
Bylunds kunskapsbild om hur normal nyhetsförmedling fungerar - samt hur tydliga avstånden mellan folkvalda och fria medier, även public service, framstår som undermålig. Till helhetsbilden hör att SD i riksdagens Kulturutskott nyligen ville kalla in public service-cheferna på någon form av husförhör. Den här hetsjakten är pinsam. Oavsett om partiet känner sig illa behandlat i medierna sett till sitt ursprung och idéer.
Moderatledaren Ulf Kristersson valde att markera demokratisk gräns. Han är den partiledare som ligger närmast till att behöva använda SD som ett underlag för att få styra landet. ”Det finns mycket man kan kompromissa om i politiken. Men det finns inget utrymme för kompromisser när det kommer till grundläggande principer för mediernas frihet”, skrev Kristersson på Facebook.
Där går gränsen. Det går alldeles utmärkt att utifrån kraven på opartiskt och sakligt, kritisera hur väl journalistiken i radio och tv lever upp till sitt uppdrag. Med en sund och ärligt menad insikt om att alla kan göra fel, och att den egna uppfattningen inte alltid är facit, är diskussionen värd att föra.
Men SD är inte intresserat av sak. Övertygelsen om att journalistiken är förljugen, så länge den inte berättar det som partiet vill höra, utgör en central del av partiets självbild.