Ryggradsdjuren i världen har minskat med 68 procent på 50 år. Det var det nedslående budskapet som fyllde medierna i september månad när Världsnaturfonden släppte sin Living Planet Report för 2020. Det låter onekligen deprimerande och ger intryck av att hela världen är på väg åt fel håll. Vid en mer noggrann genomgång framträder dock en mer komplex bild av den biologiska mångfalden, i världen och på hemmaplan.
Det är lätt att känna hopplöshet över formuleringen "en minskning med 68 procent” men många verkar ha misstolkat den. Läser man bara de braskande rubrikerna får man lätt intrycket av att 68 procent av alla djur försvunnit. Så är inte fallet. Rapporten anger populationsstorlek, inte totalt antal.
En population kan vara mer eller mindre stor, och en minskning av en population på tio procent kan således vara 150 eller 10 000 djur. Vidare så har WWF:s rapport undersökt ett urval av ett antal olika arter, inte alla arter på jorden. Skillnaden är även stor geografiskt sett. Vissa känsliga områden med stor artrikedom, som regnskog, är betydligt mer utsatta än exempelvis Europa. I Latinamerika och Karibien, med känslig natur och ett flertal länder med hög korruption och fattigdom, har exempelvis populationerna enligt rapporten minskat absolut mest, med över 90 procent.
I jämförelse erbjuder Sverige en mer hoppfull bild. Sverige har mer skog och större bestånd av vilda djur, som älgar och hjortar, än på flera hundra år. När befolkningen var mer utspridd och fattigare var både jakt och skogsbruk mer oreglerat, vilket påverkade våra djurbestånd negativt. Den utvecklingen har vänts med demokrati, fungerande rättsstat, skyddade naturområden, hårdare reglering av kemikalier och miljögifter – och ett väl fungerande skogsbruk och viltförvaltning.
Det hot som ändå finns mot den biologiska mångfalden i Sverige är snarare det motsatta än vad många tänker sig. Vi har i dag en förenklad bild av ”natur” som det opåverkade, det vilda utanför människans område. Således tror vi att natur är lika med skog och att skogsbruk är ett hot. Vi ser ett kalhygge och tänker att detta haft en negativ påverkan på levande varelser i området, när det de facto kan vara tvärtom.
Den svenska, och nordiska, naturen har flera sidor. Skogarna spelar absolut en roll, där finns vissa typer av djur och växter som behöver den typen av miljö. Men den svenska blandskogen med mycket barrträd är faktiskt inte en särskilt rik miljö. De mest artrika områdena är i stället de svenska ängarna, våtmarkerna och hagarna. Den typen av gammalt jordbrukslandskap har större variation av exempelvis insekter, groddjur och örter än vad en vanlig granskog har.
Det är därför det är så viktigt att inte dra förenklade slutsatser om vad som är ”bra för miljön”. I vissa länder så är mer jordbruk skadligt för den biologiska mångfalden, som i Brasilien. I andra, som Sverige, så är det snarare ett hot mot miljön att bönderna blir färre, hagar växer igen och antalet betande djur minskar.
Miljövård är en komplex fråga, men måste granska olika naturtyper för sig och se vad som är bäst för att bevara just denna, exempelvis vad som bäst främjar det områdets djurliv. Sverige är på många sätt ett föredöme när det gäller att vända en negativ utveckling för många djurarter. Men idag är det mer påverkan från människan som behövs, snarare än mindre för att fortsätta arbetet.