Fullt av folk, ändå kan det vara ensamt.
Julhandeln börjar ta fart i det mörka november – i Nyköping, i Trosa, i Oxelösund och Gnesta. Ibland är det fullt med folk, men några är ändå ensamma där i allt myllret. Vi talar om en ensamhet som kan vara skadlig.
För den som jobbar i butik är det inte ovanligt att möta människor som hellre vill prata än handla. Några ord så där lite allmänt – bland skor, möbler, mat och kläder.
Är det mycket i dag då? Verkar ju vara fullt upp.
Du, det är riktigt halt ute. Tur att jag hann byta däck på bilen.
En ensam människas längtan efter ett socialt utbyte blir mött, utan att det blir en stor grej av det. I rimliga doser blir säljare och kassapersonal extra socialt värdefulla – på ett sätt som inte syns i vinstkolumner eller lönekuvert.
Tänk på detta när du står och stressar i en kö under julhandeln. Det tar ibland någon halvminut extra. Döm inte så lätt.
Ensamhet är ett samhällsproblem. Om vi får tro statistiken är det i åldern 40 till 50 år som vi har det minsta sociala umgänget med släkt och nära vänner. Andra mätningar visar att det framför allt är äldre som upplever en uttalad, mer problematisk ensamhet. En förklaring kan vara att vi i 40-årsåldern ofta har som mest tid investerad i familj och/eller yrkeskarriär. Ett begränsat umgänge på fritiden under yrkeslivet är en sak, ett minimalt umgänge som pensionär är något annat.
Samtidigt: bland äldre tonåringar är det åtta av tio som träffar en någon släkting eller vän varje dag eller varje vecka. Att vara den som är väldigt ensam bland så många som gör så mycket, det kan också vara enormt svårt.
Vad är ensamhet för dig?
Finns det fler yrkesgrupper som gör mer än vi anar?
Efter skolåren minskar vårt sociala umgänge. Som lägst är det i 40-årsåldern. Men mest ensamma är våra äldre.
Regeringen har gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att forma en nationell strategi mot ofrivillig ensamhet. Den har också sjösatt en gemenskapssatsning på 300 miljoner per år från 2023 på samma tema. Det är bra, men samtidigt har regeringen dragit ned på stöden till civilsamhället. Ge med ena handen, ta mer med den andra... Det är motsägelsefullt.
Föreningar erbjuder en finfin möjlighet att träffa folk, umgås och göra nytta. Det är en samhällssfär som tål att rustas, inte smalnas av.
För att vara ett välorganiserat samhälle är den svenska ensamheten något udda. Därför att den är så personlig och ofta privat. Ensamheten, social isolering, kan också ge negativa hälsoeffekter – en ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar, för stroke, demens och psykiska problem. Det är allvar.
Motmedel finns. Föreningslivet – våra församlingar, folk- och idrottsrörelser – är en finfin chans att utvidga sin vänkrets: i en studiecirkel, i träningslokalen eller församlingshemmet, på dansbanan, läktaren eller föreläsningen. Många föreningar i dag har dessutom behov av fler som lägger ned tid tillsammans. Mycket görs helt ideellt, men det måste finnas resurser till verksamheten.
Det skattefinansierade Sverige gör självklart också en hel del, inte minst i kommunerna och inom hemtjänstens sociala tid, exempelvis. Men framför allt kan det offentliga stimulera andra att göra mer för varandra – och lyfta goda exempel. Gärna killen i kassan eller kvinnan i köttdisken – och deras arbetsgivare.