”En hög sysselsättning är avgörande för Sveriges välstånd. Men arbete är också avgörande för den enskilda människan, för alla som går upp när klockan ringer, tar en kopp starkt kaffe till frukosten och sedan går till jobbet. Arbetet ger försörjning men också gemenskap, möjligheten att själv bygga sitt liv – och bidra till sitt land.”
I regeringsförklaringen fångade statsminister Stefan Löfven (S) hur arbetet är mer än bara en inkomstkälla: det kan också skapa ett meningsfullt sammanhang och utgöra grunden för ens självförtroende. Därför är arbetslöshet så skadligt. Om arbetslöshet bara hade inneburit en inkomstförlust skulle det kunna kompenseras genom ekonomiskt stöd som a-kassan. Arbetslöshet innebär dock även att man förlorar en del av sin frihet, sin självkänsla och dagliga sociala kontakter. Sådant går inte att ersätta lika lätt.
Därför är det olyckligt att den rödgröna regeringen har misslyckats med att hålla nere arbetslösheten, både före och under coronapandemin. Sverige – som enligt Stefan Löfvens första regeringsförklaring 2014 skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 – hade EU:s fjärde högsta arbetslöshet i juli, enligt statistikmyndigheten Eurostat. Bara Italien, Spanien och Grekland var sämre.
Varningsklockorna borde ringa på Finansdepartementet. Antalet arbetade timmar faller som en sten – svenskarna arbetar 14 miljoner timmar färre per vecka nu än i februari. En halv miljon är arbetslösa och ytterligare drygt 200 000 är permitterade. Notan för de statliga krisåtgärderna uppgår i nuläget till runt 250 miljarder kronor. Det motsvarar ungefär en fjärdedel av statsbudgeten ett vanligt år.
Därmed försvagas också möjligheten att finansiera det som Stefan Löfven nog värderar allra mest: vården, skolan och äldreomsorgen. En lång rad utredningar, däribland den statliga Långtidsutredningen från 2015, har kommit fram till samma slutsats: för att ha råd med framtidens välfärd ligger den största potentialen i att öka antalet arbetade timmar, inte i skattehöjningar.
Den insikten borde vägleda regeringen resten av den här mandatperioden. Det finns framför allt fyra sätt att öka antalet arbetade timmar: minska stöden för ren sysslolöshet, få fler unga att börja jobba tidigare, fler äldre att jobba längre och fler utrikes födda att jobba överhuvudtaget.
Regeringen kan därför inte hålla igång korttidspermitteringarna hur länge som helst, vilket den här ledarsidan har skrivit om tidigare (SN 28/8). Reglerna för A-kassan, som gör livet surt för egenföretagare som vill starta upp sin verksamhet igen, måste förändras. Arbetsrätten behöver reformeras, vilket skulle kunna hjälpa fler unga och utrikes födda att få in en fot på arbetsmarknaden. Regeringen bör också skrota det godtyckliga pensionstillägget på 600 kronor i månaden. Det strider mot principen att pensionen ska spegla ens arbetsinsats – och inte präglas av politiska infall.
Den så kallade arbetslinjen är inte bara ett arv från alliansregeringen, utan den har präglat svensk arbetsmarknadspolitik åtminstone sedan ”kohandeln” och krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och dåvarande Bondeförbundet 1933. Det arvet får inte förstöras.
Det måste även fortsättningsvis löna sig att arbeta. I stället för att hålla gamla näringslivsstrukturer under armarna behövs en stor satsning på omställning. Sverige måste jobba igen.