En regnig i juli förmiddag läser jag en artikel i Dagens Nyheter (11/7) som ger mig en klump i magen. Det är en organisation som heter “sistjejer” som skrivit en debattartikel som snarare är utdrag från deras erfarenheter av SiS vården. Det är en fruktansvärd läsning präglad av vanvård, övergrepp och trakasserier. Nu måste politiker med full beslutsamhet tackla denna statliga skamfläck. 

Hundratals barn och unga bor idag på dessa särskilda ungdomshem som tillhandahålls av Statens institutionsstyrelse, SiS. Vissa klienter har inte ens hunnit fylla 13 år. SiS uppdrag är att ge individanpassad tvångsvård till barn och unga med psykosociala problem, missbruksproblematik eller till unga som ägnar sig åt kriminalitet. Syftet är att ge dessa personer bättre förutsättningar för ett välfungerande liv. 
 

Tvångsvård är i sig ett gravt verktyg att använda på barn och unga. Att unga personer med psykiska svårigheter fråntas sina nära och kära för att låsas in på vad som kan likna en anstalt är drastiskt. Att ovanpå det utsättas för trakasserier, vanvård och övergrepp är obeskrivligt tragiskt. Även själva utformningen av SiS-vård kan ifrågasättas i den mån att man sammanblandar kriminella, missbrukare och barn med exempelvis grov depression, trots att det rör sig om helt olika problematik. Visserligen ska vården vara individanpassad, men eftersom hemmen i mångt och mycket nyttjas som “ungdomsfängelser” sätts unga personer bakom taggtråd, murar och stängsel. 86% av flickorna som är placerade är inte kriminella, men utsätts ändå för denna typ av miljö. Hur påverkar det deras psyke?
 

Ovanpå den fysiska miljön vittnar flera av tjejerna om övergrepp från personalen i hemmen. De som ska arbeta för att skydda och vårda dessa unga människor blir istället dem som tar ifrån dem sin trygghet. Efter allt trauma som dessa barn genomlidit förväntas de rehabiliteras och få ett välfungerande liv. Det är närmast en omöjlig uppgift. 

Den här frågan handlar om samhällets barn. Att de far så pass illa under statens ansvar är oförsvarbart. En kriskommission bör omgående tillsättas för att undvika att ett endaste barn ska behöva uppleva detta. Nu är det dags att agera.