2004 presenterade dåvarande Folkpartiet rapporten ”Utanförskapets karta”, som förändrade debatten om svensk integrationspolitik. Plötsligt blev det tydligt hur många människor som levde i otrygghet, arbetslöshet och maktlöshet, och hur politiken misslyckats att ta itu med dessa problem. Rapporten visade bland annat att antalet utanförskapsområden – där sysselsättningsgraden var lägre än 60 procent och andelen elever med fullständiga betyg under 70 procent – hade ökat från tre till 136 stycken mellan 1990 och 2002.
”Utanförskapets karta” var en vass kritik mot Göran Perssons regering, som satt vid makten under en tid när antalet utanförskapsområden ökade med sju stycken per år. Folkpartiet levererade också en rad ambitiösa förslag, bland annat ett sysselsättningsmål, större möjligheter att ombilda hyresrätter till bostadsrätter och satsningar på närpolis.
Trots de tidiga varningarna har Sverige sedan dess byggt upp en stor ”integrationsskuld”, som Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni nu kallar det. I en debattartikel i Dagens Nyheter lyfter hon gärna att hennes parti var tidigt ute med att uppmärksamma integrationsproblemen med ”Utanförskapets karta” (DN 2/7). Hon nämner dock inte att partiet slutade uppdatera de rapporterna när de själva satt i regeringsställning. Sanningen är att inte heller alliansregeringarna lyckades stävja det växande utanförskapet bland utrikes födda.
Konsekvensen av det misslyckandet är att exceptionellt många av de som invandrat till Sverige inte är självförsörjande. Denna andra sida av migrationsmyntet – hur fler som redan har kommit till Sverige ska kunna stå på egna ben – har hamnat i skuggan i den senaste tidens debatter om asylrätten och volymmål. På längre sikt är frågan om självförsörjning dock minst lika viktigt som diskussionen om grunderna för att få uppehållstillstånd, i alla fall om målet är att inte cementera parallellsamhällen i Sverige.
Att sysselsättningen är lägre bland personer som invandrat till Sverige än bland de som är födda här är välkänt. Men utrikes föddas låga sysselsättning räcker ändå inte för att beskriva hur många som inte har en tillräckligt hög inkomst för att försörja sig själva. För att komma med i sysselsättningsstatistiken räcker det nämligen att ha arbetat en timme under Statistiska centralbyråns referensperiod.
En rapport från forskningsstiftelsen Entreprenörskapsforum undersöker därför i stället hur många i arbetsför ålder (20–64 år) som tjänat mer än 12 600 kronor per månad efter skatt 1990–2016. Det är en låg gräns, som på ett ungefär motsvarar svenska bidragsnivåer.
Entreprenörskapsforums analys visar att så mycket som 600 000 utrikes födda (motsvarande drygt tio städer av Nyköpings storlek) i yrkesverksam ålder inte var självförsörjande 2016. Det är en skrämmande hög nivå, och coronakrisen kommer med all sannolikhet inte att göra situationen bättre.
Listan på vad som behövs kan göras lång: förändra arbetsrätten, slopa föräldrapenningen till alternativt skyddsbehövande och anhöriginvandrare om barnet är äldre än ett år och förläng skoltiden för lågpresterande elever, till exempel. I grunden handlar det, precis som Folkpartiet poängterade 2004, om att självförsörjning är nyckeln till integration.