Grundtanken med det svenska pensionssystemet är att majoriteten av oss ska tjäna ihop vår egen pension. Genom att jobba ett helt liv ska vi bygga den bas som sedan betalas tillbaka när vi väl går i pension.
Detta fungerar generellt sett bra, men det finns även personer som inte lyckas arbeta tillräckligt under sitt liv. Kanske har de varit sjukskrivna eller arbetslösa i längre perioder. Samhället har då bestämt att när dessa väl behöver gå i pension så ska de ändå ha rätt till en viss levnadsstandard genom att staten går in och täcker upp via den så kallade garantipensionen. Denna betalas med skattepengar som andra arbetande medborgare dragit in.
Det finns dessutom ytterligare hjälp att få i form av insatser som äldreförsörjningsstöd och bostadstillägg. Detta är något de flesta svenskar är överens om är bra, eftersom vi inte vill att vissa personer i samhället ska ha en mycket lägre levnadsstandard än övriga.
Samtidigt är det ständigt en balansgång. För om de som väl kan arbeta ett helt yrkesliv inte enbart ska jobba ihop till sin egen pension, utan även dra in pengar till pensionstillägg för alla de som inte har arbetat, kommer det bli svårare att få kalkylen att gå ihop om den icke-arbetande gruppen blir allt större. Det finns just nu oroande tecken på att det är vad som håller på att hända.
I en debattartikel pekar den tidigare vice vd:n för Svenskt Näringsliv, Janerik Larsson, på rapporten ”Vägen till självförsörjning” från Entreprenörskapsforum från 2020. I en del går den igenom den ökade belastningen på pensionssystemet som invandringen till Sverige kommer innebära. Den konstaterar att: ”Pensionsmyndigheten prognostiserar att pensionskostnaderna för utrikes födda kommer att stiga från dagens 4,1 miljarder till elva miljarder 2030 för att 2060 uppgå till hela 69 miljarder.” Den som har invandrat till Sverige i relativt hög ålder och sedan går i pension efter relativt få år i landet utan att ha hunnit arbeta alls eller bara jobbat under kort tid, kan inte betala för sin egen pension. Då behövs det där tillskottet från andra skattebetalare. Enligt denna prognos innebär det svindlande 69 miljarder om 40 år, eller 1,2 procent av landets BNP. Det tillkommer sedan andra bidrag till denna grupp, som det ovan nämnda bostadstillägget.
Det här borde vi prata om mycket mer. 69 miljarder är en hög siffra som det inte kommer vara möjligt att lätt lyfta ur den svenska statskassan. Att ”höja skatten på de rika” som vänstern gärna använder som argument för alla kostnader i samhället håller inte heller, utan vi talar då snarare om omfattande skattehöjningar för hela medelklassen.
Kostnaderna för pensioner är bara en av de kostnader vi måste räkna med framöver på grund av hög migration, och den visar åter på hur oerhört viktigt det är att vi fortsätter skifta fokus i den här frågan. Migration, pension och självförsörjning hänger ihop. Sverige har inte råd att betala välfärd till en stor grupp asylinvandrare som inte försörjer sig själva. Vi måste göra allt vi kan för att de personer som invandrar till Sverige blir självförsörjande och arbetar i högre grad, samt att vi fokuserar mer på arbetskraftinvandring.
Vidare behöver vi även fortsätta se över högre krav på försörjning av familjemedlemmar vid anhöriginvandring och se över möjligheten med ett system där man kvalificerar sig till välfärdsförmåner stegvis. Annars riskerar vi att fortsätta urholka förtroendet för all migration hos medborgarna, vilket vore olyckligt.