Friidrotten hör till de billigaste idrotterna. Kostnaderna har dessutom minskat över tid.
Sedan år 2003 har det nästan blivit dubbelt så dyrt för barn att idrotta, konstaterar Riksidrottsförbundet i rapporten ”Smakar det så kostar det“. Kostnadsutvecklingen kan inte helt förklaras av samhällsförändringar eller av inflationen. I stället är den främsta anledningen, enligt rapporten, högre avgifter och ökade utgifter för resor.
I rapporten har förbundet även räknat ut snittkostnaden för olika idrotter. Allra dyrast är det att spela ishockey, med en årskostnad på 24 300 kronor. Tätt följt av tennis, 23 700 kronor. Därefter kommer ridsport med 17 700 kronor per år.
Längst ned på listan hamnar kampsport och friidrott med en årskostnad på 5 000 kronor. Fotboll landar på 8 800 kronor och innebandy kostar i snitt 10 000 kronor om året.
Många barn, särskilt yngre, håller på med flera idrotter. När utgifterna för varje barns idrottande ska räknas ihop kan det bli kostsamt. Snittkostnaden uppgår till cirka 18 000 kronor per år.
Riksidrottsförbundets undersökning visar dock att avgifterna varierar. De är dubbelt så dyra för barn mellan 15 och 18 år att idrotta jämfört med barn mellan 7 och 10 år. Låga instegskostnader ökar möjligheten för barn att testa nya idrotter. Men på sikt kan de också vara ett problem.
Vissa föräldrar känner sig inlåsta i allt dyrare idrotter. Men de vill inte att barnen ska tvingas sluta på grund av ekonomi. En del väljer därför redan från början bort ett antal kostsamma idrotter för sina barn.
Socioekonomiska skillnader kopplade till barnens deltagande blir allt tydligare. Men trots det är många föräldrar ändå beredda att betala – om alternativet skulle vara att sänka ambitionsnivån för barnens idrottande.
Innebandy kostar i snitt 10 000 kronor om året, vilket inte alla föräldrar har råd med.
Något har hänt i synen på vad föräldrar förväntas betala – och är villiga att göra – för att deras barn ska kunna idrotta, konstaterar förbundet i en annan rapport: ”Barn- och ungdomsidrottens prislapp: Vem bär ansvaret?”.
Bilden i rapporten är inte svartvit, men det går inte att komma ifrån att förbund och föreningarna bär en stor del av ansvaret. I många föreningar finns en tendens att lägga över kostnaden på barnen och deras föräldrar, i stället för att kritiskt granska utgifterna.
Kostnadsökningarna varierar. Mellan 2009 och 2023 hade till exempel fotbollen stora kostnadsökningar för barn mellan 7 och 15 år. Ridsporten hade små ökningar och inom friidrotten minskade kostnaderna. Skillnaderna är även stora mellan olika föreningar. Ishockeyföreningar som har arbetat aktivt med detta, och där det går att ärva utrustning, har exempelvis upp till 36 procent lägre kostnader.
Fotbollen vars kostnader ökat över tid kostar i snitt 8000 kronor om året. En orsak kan vara höga arvoden för tränare.
Till bilden hör också att en del föräldrar bidrar till att driva på kostnaderna. De vill att barnen ska delta i fler läger och cuper. Eller så ställer de höga krav på ny utrustning. Ibland eftersom de inte riktigt reflekterar hur dyrt detta är. Ibland för att de själva tycker att utgifterna för barnens idrottande inte är ett problem.
Även andra faktorer kan driva på kostnaderna. Som ett minskat intresse för ideellt arbete, höga arvoden för tränare eller minskade föreningsbidrag från stat, regioner och kommuner.
Riksidrottsförbundets rapporter pekar dels på problemen med kostnadsökningarna: att allt fler barn och unga inte har råd att idrotta. Att föreningar håller på att fjärma sig från idrottsrörelsens grundläggande mål och princip om ”allas rätt att vara med.” Men det de visar också att kostnaderna kan minska om förbund och föreningar synliggör problemen och arbetar aktivt för att få ned utgifterna.
Emma Wange är politisk redaktör på liberala Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning. Texten har tidigare publicerats där.