Ska vi acceptera tolv dieselstölder per dag?

Internationella stöldligor härjar, nästan ingen åker fast. Bilmålvakter är en del av problemet.

Trots nya åtgärder mot utländska stöldligor är det svårt att se tecken på ljusning. 

Trots nya åtgärder mot utländska stöldligor är det svårt att se tecken på ljusning. 

Foto: Johan Nilsson/TT

Ledare2020-01-27 05:30
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

När mörkret faller tömmer dieseltjuvar allt fler fordonstankar. Enligt ny statistik från polisen anmäldes tolv dieselstölder om dagen under 2019. Det handlar dels om större dieseltankar men främst om stölder direkt från fordon, som lantbruksmaskiner. För det senare ökade antalet anmälda stölder med nio procent under 2019. Mörkertalet är samtidigt stort. 

När branschorganisationen Maskinentreprenörerna frågade sina medlemmar häromåret svarade mindre än hälften av de som hade utsatts för brott att de hade gjort en polisanmälan (ATL 16/9-17). Att få väljer att anmäla är dock begripligt: Enligt polisens statistik är det bara drygt två procent av de anmälda dieselstölderna som klaras upp.

Dieselstölder är en del av den brottslighet som ofta kan knytas till de senaste årens härjningar av internationella stöldligor. Polisens nationella operativa avdelning, Noa, uppskattade i en rapport förra året att stöldligorna står för 50 procent av alla bostadsinbrott – och hela 90 procent av alla stölder av bilar, bildelar, båtmotorer och jordbruksmaskiner i Sverige.

Just dieseltjuvarna kommer framför allt från Litauen, Polen och Rumänien där de flesta ligor som sysslar med stölder av sådant som lätt kan säljas vidare – som drivmedel, båtmotorer eller stöldgods från bostadsinbrott – har sina rötter. Erfarenheter från andra europeiska länder vittnar dock om hur svårt det kan vara att bli av med dem, när de väl har fått fäste. Ett framgångsexempel är Tyskland, som för några år sedan kom med ett batteri av åtgärder, som kraftig skärpning av straff för bostadsinbrott och satsningar på gränsöverskridande polissamarbete. Man har också gjort riktade satsningar som syftar till att slå ut stöldligornas logistik, vilket gjort att mindre stöldgods lämnar Tyskland.

 

Att såväl politiken som polisen har inspirerats av de tyska åtgärderna är tydligt. Förra året föreslog en utredning att en ny brottsrubricering borde införas – inbrottsstöld – med högre minimistraff än för andra grova stölder. Polisen har också talat om bättre kontroller vid de gränspassager där mycket stöldgods lämnar Sverige. Frågan är dock hur avskräckande straffskärpningar blir när nästan ingen åker fast. För den svenska polisens del försvåras arbetet också av det utbredda problemet med identitetsstölder. 

Det handlar inte minst om systemet med samordningsnummer, för personer som saknar svenskt personnummer. Systemet missbrukas, och människor kan ha flera identiteter samtidigt. Dessa används som bulvaner och stöldligorna tar sig inte sällan fram i bilar som är lagligt svenskregistrerade på dessa målvaktsidentiteter.

 

2018 fanns det över 700 samordningsnummer som hade fler än tio bilar registrerade på sig. I rapporten om stöldligorna lyfter Noa fram detta som ett av polisens stora bekymmer, som försvårar såväl kartläggning som utredning av brotten. Så trots krafttaget mot stöldligorna, är det tyvärr svårt att se att deras härjningar i bostadsområden och på landsbygden kommer att minska inom någon snar framtid.