Våren 2020 är det dags för en ny avtalsrörelse, ett väldigt speciellt fenomen. De två sidorna, fackförbunden och näringslivsorganisationerna, börjar långt i förväg med att sprida sina argument och båda sidor spelar sina förutbestämda roller. Näringslivsorganisationerna kommer alltid säga att konjunkturen ser sämre ut och att det absolut inte finns utrymme för att höja några löner. De fackliga organisationerna kommer alltid att säga att det varit goda tider med hög vinst och att det är dags för de anställda att få en större del av kakan. När det hela är över brukar lönehöjningen bli ungefär densamma varje gång.
Det kan tyckas vara ett märkligt skådespel för den som står vid sidan av. Faktum är dock att den så kallade svenska modellen med starka fack och arbetsgivarorganisationer och tydliga regler för deras förhandlingar, är en av Sveriges bästa uppfinningar. Den försäkrar tydlighet, förutsägbarhet och balans mellan olika intressen på arbetsmarknaden.
Den svenska modellen har fungerat tämligen väl, men de senaste åren har visst motstånd uppstått framförallt inom den fackliga rörelsen och framförallt inom LO.
LO har haft problem att tala med en röst. Organisationens löneförhandlingar styrs av det så kallade märket, den riktlinje som säger att industrins avtal bestämmer löneökningstakten för hela arbetsmarknaden. Det här märket har varit bra för svensk konkurrenskraft, men det har många gånger fått vissa av de andra LO-förbunden att se rött. De tycker det är orättvist att de inte kan öka sina löner om industrin inte går bra.
Förra avtalsrörelsen var det ett antal förbund som bröt sig loss från LO-paraplyet, exempelvis målarna. Inför denna avtalsrörelse är det förbundet Kommunal som inte vill vara med. Fackförbundet meddelade tidigare i veckan att det bryter sig ur och vill förhandla på egen hand.
Kommunal har en del relevanta argument. Dess medlemmar är anställda i välfärden och många är kvinnor. Ofta är dessa arbeten deltid och med lägre löner. Här vill Kommunal höja dessa löner mer än vad märket tillåter, med jämställdhet som argument.
För avtalsrörelsen i sin helhet är det positivt om de olika sidorna pratar med en så enhetlig och tydlig röst som möjligt. Att LO inte kan hålla ihop och föra gemensam talan är det i grunden värst för LO. Samtidigt, vi vet sedan tidigare att fackförbund kan tendera att bli maktfullkomliga och prioritera sina egna intressen framför samhällets eller de mest utsatta gruppernas.
Kommunal bör också ha rätt att stå upp för just anställda kvinnor inom välfärden med låga löner. Slutresultatet riskerar att bli högre totala löneökningar på hela arbetsmarknaden och det kan vara negativt för svenska välfärdsutgifter, men även inom avtalsrörelsen kan det vara sunt med lite konkurrens.