Det finns två sätt att se på hur Sverige ska utvecklas med stor infrastruktur. Antingen ett ovanifrån-perspektiv där statens intressen går före allt, eller via ett underifrån-perspektiv, där de direkt berörda vinner mer än de förlorar på utvecklingen. I första hand handlar detta om de markägare som blir av med jord och skog där det i stället dras stora ledningar, kablar, vägar och järnvägar. Den som äger marken förlorar därmed möjligheten att bruka den, eller åtminstone begränsas detta kraftigt.
För den som inte ser värdet av att värna och freda privat egendom är det lätt att säga att statens behov styr och att folket får finna sig. Men den typen av samhälle är inte framtiden.Vi kommer dessutom att ha ett växande behov av det som just jorden och skogen kan producera, alltifrån mat till byggmaterial och energi. Vilket gör att staten måste tydligt ta allt större hänsyn till detta, men det sitter långt inne.
När den enskilda markägaren möter staten och statens bolag är det inte en jämn spelplan, det behöver kompenseras för. I mitten av maj debatterade den sörmländska riksdagsledamoten Martina Johansson (C) med energi- och digitaliseringsminister Khashayar Farmanbar (S) om den konfliktyta som uppstår i detta. Martina Johansson lyfte två grundläggande behov: att sträva efter lokal acceptans och att aldrig ta mer yta i anspråk av andras mark än vad som är absolut nödvändigt.
”Man måste ha dialogen från början; därefter börja rita kartorna. Detta bör man göra i stället för att rita ett rakt streck som man sedan informerar markägaren om”, sa Martina Johansson bland annat. Det är så viktigt, när det blir krångel och konflikt är det ofta på grund av att den statliga aktören försökt att smita undan just dialog och egen anpassning utifrån detta.
Den som drabbas av att staten drar fram med ledningar och betong, borde kunna påverka mer och tydligare hur den egna marken tas i anspråk. Den borde rent krasst, ha en fullgod kompensation för detta. Bäst vore om den upplåter mark under längre tid också ser konkreta vinster på det egna kontot. Martina Johansson pekar på att det inte bara handlar om markens värde i stunden utan också om de framtida intäkter som går förlorade.
Ministern var ganska ointresserad av att uppdatera ersättningsmodellen. Han noterade ändå de många nyttorna med att närboende kan få del av intäkterna från exempelvis vindkraftverk. Något liknande skulle troligen göra att även andra utbyggnadsprocesser – där intrång på andras mark inte går att undvika – lättare att få på plats.
Dessutom är det konkret så att det som staten och andra aktörer vinner på en större överföringskapacitet, exempelvis till SSAB i Oxelösund, även har ett pris som berör jordbruket och skogsbruket. Sådant som vi också behöver mer av. Det gör att varje utbyggnadsprocess behöver ta stor höjd för att minimera ingrepp som skadar jorden och skogen.