I Göteborg har ett forskningsarbete blivit bok, Förorten – Ett samhällsvetenskapligt reportage. Innehållet presenteras bland annat i en DN-intervju (7/10). Slutsatserna baseras på intervjuer med boende i två av stadens mest utsatta områden, Hjällbo och Bergsjön, där invandrarna dominerar och där samhälleliga integrationsinsatser bör ha en relevant mätpunkt.  

Mycket som kommer fram är inte så överraskande, men tål att noteras. För den som är född i utlandet och bor i ett invandrartätt område är det mindre relevant att se sig som just ”invandrare”. Självbilden bygger snarare på det egna språket, den kultur och de normer som format jaget.  

Utsatta områden är ett mått på hur integrationen fungerar. Känslan att känna sig hemma i fler miljöer än den egna sfären är värdefull på så många sätt. Att tillhöra är en form av trygghet.

Kombinationen av förorter med hög andel hyreslägenheter, ekonomiskt resurssvaga hem, hög arbetslöshet och jämförelsevis låga utbildningsnivåer, utgör en given problematik. Tilltron till egen förmåga riskerar att övertrumfas av känslan av maktlöshet. Lägg till specifika utsattheter, som ett större mått av gängkriminalitet och en religiös radikalism med antidemokratiska värderingar, och du får en ack så farlig cocktail. Den förstör livschanser och skadar samhället i stort. Häromdagen kom exempelvis siffror på att så många som sex av tio svenskar inte tror att politiker kan stoppa problemen med skjutningar i samhället (DN 6/10).  

Många av de sammanhållande normer och värderingar som präglar samhället i stort står att finna i synen på arbete. Arvet från protestantismen – bedja och arbeta – har passat som hand i handske med saltsjöbadsavtal och svensk modell för arbetsmarknad. Inga latmaskar här! Arbetsgivare och arbetstagare i samsyn om hur människor i arbete och kraft till produktion hänger ihop är guld värt. Med ett utbrett och kostsamt skattefinansierat socialt skyddsnät är normen att hellre bidra själv än att få bidrag social hårdvaluta.  

Den som söker efter integrerande värderingar att ta stöd i, kan hitta detta i de här än så länge opublicerade undersökningarna från Göteborgs universitet. ”Det som slagit mig mest är hur vanlig ’men skärp er’-attityden är, säger professor Peter Esaiasson som är en av de ansvariga för boken, till DN. Bland svaren finns förstås en del andra uppfattningar, exempelvis vad gäller barnaga, som också tål att gå djupare inpå. Men låt oss ändå understryka denna integrerande grundbult: I ”skärp er”-svaren ingår allt från kritik mot bidragsberoendets passivisering till en handfallenhet mot kriminalitet, oväsen och nedskräpning. Att göra rätt för sig och begära ordning i närområdet är inte exklusiva önskemål från icke-utsatta områden.  

Att själv kunna bidra blir sannolikt lättare om själva vägen till arbete ses som viktigare än exakt hur den ser ut. Att få försörja sig själv ger utrymme för egna krav. Det formar en viktigare målbild än att fullgöra samtliga steg i en integrationsprocess eller en Sfi-utbildning. Det här må krocka med välfärdssamhällets vurm för enhetliga system, lika för alla. Men det matchar väl med de ”skärp er”-förväntningar som här kan sägas förena många svenskar och invandrare. Det är ett sätt att hitta hem.