Till de hårda kanter på samhällskontraktet som berörs i ledaren ovan finns också det yttre försvaret mot främmande makt och gränsöverskridande hot.   

Under de senaste dagarna har läget i den till synes låsta frågan om hur försvarets resurser ska komma på plats, förändrats. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, det sistnämnda partiet ingår som bekant i januariavtalet, har markerat att de överens om att gå vidare mot målet att försvaret ska få resurser motsvarande två procent av BNP mot slutet av detta decennium. Regeringen strandade samtalen i somras för att den inte ville utlova de resurser som behövs, en punkt som den parlamentariska Försvarsberedningen tidigare varit enig om.  

Centerpartiet blir här återigen en nyckelspelare. Signalerna från Daniel Bäckström, partiets försvarspolitiska talesperson, är att C delar de uppfattningar som kommer från de forna Allianskollegorna. Att C skulle sätta sig ensamt med S och MP i detta läge är orimligt – och dessutom långt ifrån den breda överenskommelse som är målet.  

I detta ska också noteras att Finland, lett av Sanna Marin, en socialdemokratisk statsminister, har höjt tillskotten till försvaret rejält. Till kommande år ökar anslaget med närmare 1,7 miljarder euro – i första hand för att möta flygvapnets behov. Finland når därmed upp till tvåprocentsmålet. 

Ska Sverige vara en jämbördig partner i samarbetet med våra finska grannar, behöver regeringen och riksdagen visa att den är redo att hålla takten – och öka den när så behövs. Bara så kan vi se till att samhällskontraktets hårda yttre kanter är hårda nog.