Digitala trender, det som många verkar göra på nätet, behöver inte vara någon trend alls. Inte mer än en beställd samling opersonliga klick, strömningar eller inlägg med få eller inga mänskliga handpåläggningar. På så vis kan framgång åstadkommas utan att det är särskilt många som berörts eller tagit del.
Ett tag var det viktigt för tidningar och andra medier att få många klick som möjligt. Det var en indikation på att nyheten, artikeln, ledaren eller debattinlägget var populärt och spritt bland många läsare. Efter en tid började klick-jakten lägga sig, i takt med att det visade sig vara väldigt lätt att fejka både spridning och klick. Det som verkade populärt kunde ibland bara ha nått en bråkdel av en läsarskara eller en tittarskara. En liten klick i ett hav av klickningar.
I DN ( 23/1) berättar artisten Mange Schmidt hur han för 5 000 kronor köpte närmare 100 000 spelningar av en av sina låtar under två veckors tid. Vid blotta anblicken framstår det som en mäktig popularitetsökning – med till synes stora lyssnarskaror för den svenskspråkiga musikern i såväl tyska Frankfurt som amerikanska Dallas. Så kan topplistor och mätningar av mest spelade låtar just nu manipuleras och sälja en framgång som aldrig har inträffat. Det kan ändå användas som ett starkt argument, vid sidan av topplistorna, i mötet med konsertarrangörer och artistbokare. Det är lätt att bländas.
Daniel Johansson, musikbranschforskare på Linnéuniversitetet, säger till DN (17/12 2019): ”En låt kan hamna högt upp på en spellista under några veckor, få miljontals strömmar, men så fort den plockas bort är intresset dött för låten. Därför vill branschen hellre se ökningar i antalet följare, likes, delningar och den sortens mätvärden, för att kunna bygga en karriär organiskt.”
Utan att fördjupa oss allt för mycket i hur popularitet kan mätas och intrycken av framgång dopas inom musikbranschen, möjligheterna verkar stora, kan vi konstatera att värdet av höga lyssnartal om ingen har lyssnat egentligen bör vara begränsat. Det är inte något organiskt, något påtagligt. Fejk är fejk.
Det är inte bara i populärmusikens värld som det går att låta tekniken låtsas vara människa när framgången mäts i antalet som har tittat, lyssnat eller läst, utan att det sker en enskild ekonomisk transaktion vid varje tillfälle. Det kan så överföras på så mycket annat, opinionsbildning exempelvis.
Efterspelet till den förra amerikanska presidentvalrörelsen kom att handla om hur sociala medier användes för att manipulera, sprida osanningar och nedsvärtande budskap. Det skapade en lekstuga för aggressiv främmande makt – och en möjlighet att tjäna pengar för den som såg möjligheter i att skapa falska nyheter och medföljande budskap, som snabbt fick spridning via anonyma och falska identiteter. Detta har fått sina följdeffekter, bara under andra och tredje kvartalet förra året stängde exempelvis Facebook över 3 miljarder (!) falska användarkonton.
Steg för steg blir förhoppningsvis användarna och sociala medieplattformarna allt bättre på att se igenom försöken att lura. Men den som tror att lurendrejeriet inte utvecklas samtidigt och blir mer sofistikerat och välmaskerat är naiv.
Att bekräfta att lyssnaren, läsaren eller kunden på nätet är en fysisk människa verkar bli en av framtidens stora utmaningar. Alla vill kunna mäta framgång, men hur mäter vi när allt kan vara digital illusion?