Granbarkborreangrepp. I en Sörmländsk skog fanns ett omfattande angrepp, men ägarna fick inte rädda skogen.
Äganderätten är basen i en fungerande ekonomi. Den ger trygghet och förutsägbarhet samtidigt som den bidrar till ett hållbart användande av resurser. Äganderätten är därmed en grundpelare för utveckling. Detta har varit en erkänd princip under lång tid och därför är äganderätten fastslagen i såväl svensk grundlag som i Europakonventionen.
Särskilt viktig är denna rättighet för långsiktiga investeringar, såsom skogsbruk. Det är egentligen ganska självklart - vem skulle våga investera både stora mängder tid och pengar om man inte var säker på att få bruka skogen och ta del av avkastningen även i framtiden. Ändå är det i skogsbruket som brukande- och äganderätten är som mest ifrågasatt.
Låt mig ge ett exempel. På en familjegård i Södermanland blev delar av skogen drabbad av ett omfattande granbarkborreangrepp. För att förhindra att skadedjuret skulle spridas till resten av skogen och vidare till grannarnas skogar ville paret som ägde gården ingripa – men de fick inte rädda skogen. Anledningen: Skogsstyrelsen hade registrerat närmare 80 procent av skogen som nyckelbiotoper, vilket innebär att skogen måste lämnas orörd. Ett beslut som Skogsstyrelsen fattat utan lagstöd. När paret tog sin sak till domstol beslutade högsta förvaltningsdomstolen att Skogsstyrelsens beslut inte fick överklagas. Därmed kunde paret inte göra annat än att se sin skog dö. Hur en död skog skulle bidra till skydd av biotoper eller biologisk mångfald är däremot oklart. Juristerna på den ideella fri- och rättighetsbyrån Centrum för rättvisa försöker nu att rättsligt driva parets fall vidare, men oavsett utgång visar detta exempel att något inte står rätt till med äganderätten i Sverige.
Lyckligtvis har staten upphört med sin olagliga registrering av nyckelbiotoper, som i praktiken inneburit ett brukandeförbud för skogsägare där många inte ens fått ersättning för detta. Tyvärr är dock markägares brukande- och äganderätt fortsatt ifrågasatt och begränsad genom andra instrument, som exempelvis tvångsskapandet av naturreservat och senast EU:s naturrestaurerings lag.
Givetvis förstår jag varför brukanderätten i skogen är mer ifrågasatt än annan egendom. I skogen finns viktiga motstående intressen att ta hänsyn till, inte minst biologisk mångfald och en stark allemansrätt där individer kan njuta av en naturupplevelse. En balans måste hittas mellan de olika intressena som står på spel. Men något som tål att understrykas är att det är när rättigheter är som mest ifrågasatta som de behöver skyddas som allra mest. Det är också viktigt att komma ihåg att det är just äganderätten och den omtanke för egendomen som följer av denna som i mångt och mycket upprätthåller den biologiska mångfalden och andra naturvärden.
Självklart kan det finnas tillfällen när brukanderätten till skogen behöver begränsas, men då måste det finnas väldigt tungt vägande skäl. Och när undantag i ägarens brukanderätt görs behöver ordentligt med ersättning betalas ut.
Alla är överens om att staten inte bör tvångsomhänderta människors bilar, lägenheter eller aktieportföljer. Men lika lite bör staten begränsa äganderätten i skogen.
Rättelse: I torsdagens ledare ”Greenwashing förhindrar konsumentmakten” förekom felaktiga uppgifter. I en tidigare version av texten beskrevs långtgående konsekvenser av hamburgerkedjan Max klimatkompensationsprogram, utifrån en journalistisk granskning som varit för långtgående och är ifrågasatt. Det fanns därmed inte tillräckligt med belägg för den slutsatsen.