Sedan Nyamko Sabuni valdes till partiledare för Liberalerna har många undrat vilken väg partiet ska gå. Den infekterade partiledarstriden mellan Sabuni och Erik Ullenhag rev upp nya som gamla sår i partiet. Sabuni framställdes som en rak höger, medan Ullenhag målades fram som en snällare version av Björklund. Skillnaderna mellan de två är troligen överdrivna med tanke på att ett parti alltid är mer än sin partiledare. Liberalernas grundproblem är dock större än sin partiledare.

Om dilemmat inte är partiledaren kan vi åtminstone skönja grundproblemet i partiledarkonflikten. Sabuni och Ullenhag fick (kanske något motvilligt) manifestera partiets två falanger: vänsterliberalerna och högerliberalerna. För den oinvigde är det i praktiken små nyansskillnader mellan två grupperingarna, men falanger ger alltid näring till interna stridigheter. Motsättningar förstoras, engagerar och förgiftar partikulturer till oigenkännlighet. 

Ett knappt halvår har gått sedan Sabuni klev ut som vinnaren i striden. Mediebilden cementeras av en utebliven ”Sabuni-effekt”. Den där lilla skjutsen som tenderar att komma när krisande partier byter till en mer populär partiledare. I DN/Ipsos senaste opinionsundersökning från oktober har L sjunkit från 5 till 4 procent (24/10). Det är marginella, men svidande siffror som kan få varje parti att känna panik. 

Sabuni har under hösten stått inför ett omfattande förändringsarbete. Det är ingen lätt uppgift, men svaren kan åtminstone på pappret vara enkla för Liberalerna. Likt de flesta partier i kris är det klokt att gå tillbaka till rötterna. Skolpolitiken är inte bara en tidigare paradfråga. Det är också ett falangöverbyggande ämne som förenar och engagerar partiets medlemmar och väljare.

Liberalerna har anställt en ny skolpolitisk expert, Isak Skogstad som både är lärare och flitig debattör inom utbildningsfrågor. Hejaropen var många inför den rekryteringen. Skogstad har injicerat nygammalt blod i den skolpolitiska debatten. Det är skadar inte heller att Liberalernas nyförvärv har erfarenhet från klassrummet. Yrkeskompetens är ack så viktigt för att ta tillvara på de kunskaper som behövs för att skapa relevant sakpolitik. Kort och gott kan rekryteringen sammanfattas enligt den något slitna frasen: vi behöver lyssna på lärarna. 

Det sägs att askan är den bästa jorden, men förändringsarbete misslyckas ofta att slå rot när vindarna blåser. Liberalerna har mycket att vinna, men desto mer att förlora på en misslyckad reformering av sin egen skolpolitik. En fråga som engagerar kan också leda till bråk.

Sabuni vill restaurera partiets förtroende i skolfrågorna. Liberalpartisterna vill få nytt liv i opinionen. Det stora frågetecknet är inte målet, utan om vägen dit. Ett krisande parti behöver rejäla reformer, men det som är stort kan också skrämma. Att inte våga är däremot en förlust varken Sabuni eller partiet har råd med.