De internationella skoljämförelserna, kallade Pisa-mätningar, har blivit en kärna i hur vi ser på kvaliteten i den svenska skolan. Regeringen – och Skolverket – har fått skarp kritik av Riksrevisionen för att Sverige har plockat bort fler elever från den internationella Pisa-mätningen än vad som var försvarbart. Utbildningsminister Anna Ekström (S) gjorde fel som inte tog kritiken mot de svenska resultaten i senaste Pisa-mätningen på tillräckligt allvar. 

Längtan efter fina rubriker var större än lusten att få till en nykter, oberoende granskning.

De internationella mätningarna görs med längre mellanrum. Centerpartiets utbildningspolitiska talesperson Fredrik Christensson föreslår därför att det skapas en ordning med fler nationella mätningar liknande det Pisa fokuserar på, tätare över tid. Det går inte att använda de nationella proven av idag till den typen av jämförelser. Dessa är inte gjorda för att kunna jämföras med varandra år från år.

Prov är en del av skolan, av hur prestationer bedöms och kunskaper mäts. Att skolan som helhet sätts på egna prov utifrån det arbete som utförs är inget konstigt. Tvärtom är det snarare anmärkningsvärt att ropen på jämförbara nationella prestationsmätningar har dröjt så länge. 

Skoldebatten upptas tyvärr av en massa sidospår, vissa mer högljudda än andra, men i slutänden är det elevernas kunskapsinhämtning, kompetensbyggande och kvalifikationer som gäller. Elever som vet och kan, fakta och sammanhang. Elever som förmår att plugga in och förstår att använda sina kunskaper. Det är i slutänden vad som avgör om skolan lever upp till sin potential och sina syften, eller inte.