I rapporten “Vad kan vi lära av PISA 2018 – faktorer bakom svenska elevers resultat”, utgiven av Svenskt Näringsliv, går det att tydligt se vad som genererar bäst utbildning – och hur läget ser ut i dag. 

Undersökningen Pisa, som står för Programme for International Student Assessment, är den största internationella kunskapsutvärderingen som görs, på uppdrag av OECD. I den undersöks elevers läskunnighet, förmågor inom matematik och naturvetenskap samt problemlösning. Det är alltså en av de möjligheter länder i världen har för att få en uppfattning om kvaliteten på skolan och elevers nuvarande kunskaper.

De slutsatser som, med stöd av PISA-undersökningen, dras i rapporten går även att se som ytterligare grund till den skolpolitik som bör föras i Sverige. Detta eftersom skolan och elevers lärande bör baseras på såväl forskning som empiri. 

Ett ständigt hett ämne i den utbildningspolitiska debatten är betyg och bedömning. Många, både inom och utanför politiken, har nog en uppfattning om när elever först ska få betyg. Inte heller de politiska partierna är eniga i vilken ålder som lämpar sig bäst.

Men bedömningsforskningen talar sitt tydliga språk: summativ bedömning, det vill säga bokstavsbetyg, bör implementeras så sent som möjligt i grundskolan. I stället bör formativ bedömning, alltså mer feedbackliknande bedömning, stå i fokus genom hela skolgången. 

Det här har exempelvis Dylan Wiliam, professor emeritus vid University College London, påvisat, bland annat i boken Att följa lärande. Trots detta vill vissa hävda att bokstavsbetyg i tidigare åldrar ändå är att föredra.

Även i 2018 års Pisa-undersökning går det också att se samma tendenser. Feedback i skolan, från läraren till eleven, är i hög utsträckning kopplat till bättre kunskapsresultat. Att både forskningen och empirin visar vad som fungerar bör rimligtvis skapa allt annat än politisk splittring i frågan.

Detta är endast ett exempel på hur Pisa kan lära oss om vilka vägval politiken bör göra för svensk skola. Men slutsatserna av Pisa-undersökningen skvallrar även om andra delar inom svensk skola. Bland annat att elevanpassad undervisning, lärarstöd och gott studieklimat bidrar till bättre resultat, medan sådant som förseningar och skolk bidrar till lägre resultat. 

Rapporten visar även att friskoleelever i högre utsträckning uppnår både de positiva och de negativa variablerna för bättre respektive sämre resultat. En gissning är att dessa skolor inte är standardiserade i samma utsträckning som de kommunala, vilket skapar utrymme för skillnad mellan skolorna.

I tider där många vill se över friskolesystemet och skapa en mer likvärdig skola är det också viktigt att förbättra de kommunala skolorna. Rapporten och Pisa-resultaten visar att det finns ett flertal områden som även kommunala skolor kan arbeta på för att skapa bättre förutsättningar för elever att få högre kunskapsresultat i skolan. 

Skolpolitiken bör inte präglas av framgissade lösningar på känslobaserade problem, utan snarare baseras på empiri och forskning. Empiriska undersökningar, likt Pisa, bör därför vara vägledande för den politik som partierna för.