“Det är bara ni äldre som sätter punkt och komma. Alla andra förstår ändå. Men jag skriver så till dig, för du tycker att det är viktigt.” Handen upp, föräldrar, hur ofta skriver era barn hela och korrekta meningar till varandra i chatt, snap och mess? I just det sammanhanget är det svårt att springa med rödpenna, men uppväxande generationer behöver träna hårt på att skriva korrekt och rätt i andra sammanhang. 

I ett samhälle där färre skriver brev, där till och med e-post kan uppfattas som tidsödande långt, är det inte konstigt om den grundläggande förmågan att uttrycka sig i skrift påverkas. Ord konsumeras i en allt snabbare takt, men de riskerar att brukas mer vårdslöst och okunnigt.

Kritiken mot en försämrad skrivförmåga kan förstås vara ett koketterande från äldre generationer gentemot yngre. Skillnader i uttryckssätt, ordval och jargong kan lätt tas som bevis för en försämring, när det främst rör sig om en förändring. Men nej. Det som dokumentären Skrivglappet lyfter fram är något annat. 

Många unga vuxna har problem med stavning, stor/liten bokstav, sammansatta ord och meningsbyggnad, men även texters indelning i stycken och hur språket kan varieras beroende på mottagare och sammanhang. Det är en skadlig utveckling, för individen och samhället i stort. 

Var femte chef i UR:s undersökning tycker att unga skriver dåligt. Det påverkar inte bara jobbet. Förmågan att forma skriftliga budskap, tydliga i form och korrekta i sak, är en viktig del av det moderna samhället. Det finns så många situationer där rättigheter och skyldigheter inte får missförstås, inte minst myndigheters allehanda beslut och besked.  

Den som har god skrivförmåga har ofta en fördel i mötet med myndigheter och beslutsprocesser. Det är lättare att bli lyssnad till. Våra myndigheter har dock ett ansvar för att möta alla. Att förstå även den som haltar i språk och formuleringar. Föreställ dig då ett läge där medborgaren ställs inför en myndighetsföreträdare som skriver som en kratta. Det mesta blir etter värre.   

Vi må med all rätt sucka över byråkratins stundtals krångliga språk, men det är ännu värre med det slarviga och missvisande. Det är skillnad på värkar och verkar, på enda och ända. Alla kan göra fel, tappa bort ett ord eller missa i korrekturläsningen. Det finns en mänsklig faktor att ha förståelse för – till en viss gräns. Om det återkommande visar sig bli mer fel än rätt, då faller värdet av både budskap och budbärare. 

Få eller inga arbetsgivare är villiga att ta så stora risker i sin kommunikation. Den som inte kan skriva på ett vettigt sätt – i ansökningshandlingar, arbetsprover och liknande – lär därför lätt falla bort i rekryteringsprocesser. Detsamma kan överföras också på skriftliga prov i skolan. Om läraren inte förstår svaret är det lätt att bli underkänd.

Behovet av snabb kommunikation, ofta i skriftlig form, växer stadigt. Vi ska chatta med kundtjänster och kommunikatörer, med primärvård och post. Det kräver skrivkunnig personal. Om den som möter kunden eller patienten har svårt att göra sig förstådd, blandar ihop ord eller syftningar, blir samtalet raskt problematiskt. Och ja, detta handlar om betydligt fler än enbart personer med annat hemspråk än svenska.

Uppväxande generationer behöver stärkas att skriva, skriva, skriva – och läsa, läsa, läsa mer. Sådana vanor måste etableras redan i skolan, om det inte sker i hemmet. Det kräver i sin tur lärare som skriver väl och är vana läsare. Att de drivs av läslust och skrivglädje – och kan inspirera andra. Lärarna måste ha utrymme och resurser att skola bättre läsare och skribenter. Det är ingen liten beställning, men något som vi inte har råd att vara utan.

Det är inte en slump att kommersiellt drivna sociala medier gärna uppmuntrar deltagarna att kommunicera i bilder och filmsnuttar. Fler tittar än läser och skriver. En lite längre text blir ofta förbigången, bortklickad – eller till och med vidarebefordrad – utan att ha lästs till punkt.

Att öka unga vuxnas läsande, språk- och skrivförmåga ska ses som ett omfattande samhällsuppdrag. Draghjälpen i vardagen är begränsad. Men om varje enskild avgångselevs kunskaper i skrivande och läsande ökar något, då formas i första hand starkare individer men också grunden till ett bättre fungerande samhälle.