I en Expressen-artikel (7/11) får man ta del av berättelsen om den arbetande fembarnsmamman Maryan, som tillsammans med sin 10-åriga dotter letar efter en läxhjälpsorganisation – men förgäves. Likt flera andra organisationer finns den lokala verksamheten bara på pappret.
Vi får läsa om hur fifflarna målmedvetet har använt sig av påhittade fakturor för att kunna finansiera bland annat dyra gamingdatorer, fönsterrenoveringar och flygbiljetter – allt på skattebetalarnas bekostnad. Det är upprörande läsning. På kort sikt drabbar fifflet elever som Maryans dotter allra mest. Barn som växer upp i utsatta områden med lågutbildade föräldrar. Det finns alltså folk som har valt att sko sig på de satsningar som ska stärka kunskaperna hos just den barngruppen....
I ett bredare perspektiv är läxhjälpsfusket ett belysande exempel på en form av brottslighet som riskerar att hota tilliten till staten. Varningar för välfärdsbrottsligheten har kommit från en rad experter. Så sent som i somras pekade kriminologen Amir Rostami på vad som står på spel (SvD 15/6): ”Om vi inte får kontroll på fusket kommer medborgarnas vilja att bidra till välfärden att sjunka drastiskt”, menade Rostami, som då var ansvarig för en statlig utredning om välfärdsbrottslighet. Hans utredning uppskattade att uppemot 20 miljarder kronor årligen betalas ut felaktigt i bidrag.
Sverige har väldigt höga skatter, även för låginkomsttagare. Det gör det bara mer akut att ta ett större grepp kring frågan. Förslagen finns redan på plats: en sanktionsavgift (förutom återbetalningskrav) för fuskare och en förbättrad samordning mellan ansvariga myndigheter är två exempel. Det är de politiska besluten som fattas.
Om man ska teckna en större bild är det relevant att fråga varför läxhjälpsstödet över huvud taget finns? Det är nog få personer som har invändningar mot att barn från socioekonomiskt svagare hem får läxhjälp. Men väldigt lite talar för att ett riktat statligt stöd är det bästa metoden för att nå det målet.
Det som skulle hjälpa flest barn i målgruppen är om lärare och rektorer själva fick bestämma vad som var till störst nytta för eleverna på deras respektive skolor. Ett bibliotek som behöver rustas upp, nya matematikböcker eller en läxhjälp på tisdagseftermiddagen. Det borde vara självklart att sådana beslut fattas bäst av skolpersonal, och inte av en regeringsföreträdare i Stockholm. Det skulle inte bara göra nytta i skolorna, utan ta resurser från de fifflare som stjäl skattepengar och undergräver tilltron till den svenska staten.