Har medborgarförslaget ett närdemokratiskt egenvärde? Ja. Är det omöjligt att ersätta? Nej.
I en ledare i mitten av februari berörde jag den här frågan – med utgångspunkt att väntetiden på att få svar styr värdet i att ha medborgarförslag. Är väntan kort och effektiv, kan de flesta förslagsställare leva med att få ett tack, men nej tack till svar. Om väntan däremot blir allt längre, faller värdet av en direkt väg in i politikens beslutskorridorer.
Att behålla öppna, seriösa kommunikationsmöjligheter med medborgarna har samtidigt ett demokratiskt värde. Det verkar ha gått väldigt fort när Nyköpings politiker bestämde sig för att skrota medborgarförslagen. Varken underlaget eller själva beslutspunkten fanns med på den i förväg publicerade dagordningen till måndagens kommunstyrelse. Trots att dagordningen ändå tillfogats två extra dokument i efterhand.
Ivern att få avskaffa medborgarförslagen verkar inte motsvaras av en längtan efter att hitta ett bra alternativ. I stället hänvisas till dialogfunktioner som redan finns. Det som därmed kommuniceras är att medborgarförslagen inte fyller någon funktion. Men det gör de.
Problemet är att de kostar för mycket, inte att det är en meningslös funktion. Medborgarförslagen håller dörrar öppna till beslutsrummen, där politiken tvingas ta ställning till förslagen. Många förslag får nej – och det är oftast klokt. Inga förslag är oavhängiga kostnad eller hur de matchar med andra funktioner och beslut.
När exempelvis Grön Framtid Nyköping – en intressegrupp som verkar för att miljö- och klimatfrågor ska få ett större utrymme lokalt – ifjol ställde sig frågan om hur de kunde lyfta fram förändringsförslag till de folkvalda, var medborgarförslag ett av svaren. Det gav engagemanget mening på ett handfast sätt.
Det är möjligt att politiker uppfattar sådana förslag som jobbiga påtryckningar, men i sak är det inte tokigt. Så länge det inte övergår i en massflod av förslag för massflödandets skull.
Medborgarförslag har funnits i snart 13 år i Nyköping. De infördes via en motion från Centerpartiets Annika Karlsson. Hennes förslag ignorerades i flera år innan Nyköpingsalliansen tog över makten.
I en liten kommun, med drygt 10 000 invånare, är avstånden mellan folkvalda och väljare inte långa. Direkta dialoger och diskussioner kommer mer naturligt i vardagen. Men kom ihåg att Nyköping växer – 60 000 invånare är snart inom räckhåll. Ju större en kommun blir desto längre riskerar avstånden mellan väljare och valda att bli. Den som bejakar nära demokrati borde ständigt försöka motverka en sådan situation.
Att vara öppen för synpunkter är inte samma sak som ha en skyldighet för de styrande att svara eller förhålla sig till det som framförs. Borde det inte finnas något mer avancerat än så, med möjlighet till en mer formell process? Där faktiska medborgarinitiativ ger en reaktion från den folkvalda miljön? Ska den som inte vill engagera sig i ett parti eller ens kopplas till ett sådant, vara diskvalificerad från konstruktiva kanaler?
Nyköpings folkvalda borde ha tagit sig tid att söka smarta sätt att återvinna medborgarförslagen. Inte bara skrota dem. Om politikerna tycker administrationen är för dyr, då är det rimligt att trycka på paus – men inte på stopp.