Traditionen med kommunal skolavslutning på Vallarna är över. Någon annan tolkning är svår att göra när det för andra året i rad – efter de två pandemiåren – står klart att de kommunala grundskolorna firar sin avslutning på annat sätt än vid Nyköpingshus, den kungliga residensstadens starkaste symbol.
Det är garanterat många föräldrar – ja, mor- och farföräldrar också – som har nostalgiska minnen av skolavslutningsdagar framför Nyköpingshus med tal, musik och glada skolbarn. Många av de barnen har säkert positiva minnen också – och i minnenas rike är det ju aldrig ösregn eller småkallt. Solen skiner och värmen är lagom. Alla är glada i ett slags organiserat kaos.
Minnet är på så vis en lyckotripp, inte en dokumentär. Parkeringselände, trängsel och stressade vuxna suddas bort. Men att göra slut på traditionen med avslutning på Vallarna är förstås något historiskt. Även om det var pandemi-restriktionerna som bröt ordningen, så är det ett aktivt val inte ta upp traditionen igen.
Andra skolor har sina traditioner, några skiftar, andra fylls på år för år. Alla stadens elever går inte i någon av de kommunala grundskolorna längre. Den ordningen har flera decennier på nacken. Ärligt talat är det nog inga föräldrar eller barn som väljer en kommunal skola bara för avslutningstraditionens skull. Däremot har Vallarna på avslutningsdagen ingått i helheten och det är tråkigt att den traditionen tar slut.
Vad händer nu? Blir det liv i luckan och stora protester? I så fall krävs det nog omfattande sådana från många håll. Men släpp inte Vallarna utan att ha tänkt igenom detta noga. Säkerställ att föräldrar och elever verkligen vill något annat.
För när den här traditionen väl är borta, då är det oerhört svårt att ta upp den igen. Nostalgin över det som var finns kvar, men minnena fylls inte på. Alla har vant sig vid annat och lever med det, men något har permanent gått förlorat.