Vi tillbringar flera timmar framför skärmar varje dag. Den digitala världen med sina sociala medier, spel och andra verktyg konkurrerar på allvar med den fysiska världen om vår tid och uppmärksamhet. Det gäller särskilt barn och ungdomar. Så många ägnar flera timmar på dygnet åt något som inte fanns för några decennier sedan. Det kommer med möjligheter och utveckling, men också risker och hot.

Därför är det inte konstigt att detta alltmer tar sig in i den politiska diskussionen. Nyligen föreslog Liberalernas partiledare Johan Pehrson att man från politiskt håll bör införa ett barnlås på sociala medier varje dag från klockan 23. Han menar att skärmarna går ut över saker som sömn och skolarbete, samt hämmar barnens kreativitet och fantasi. Några dagar senare presenterade han ytterligare ett förslag. Det gick ut på att föräldrars godkännande ska krävas för barn upp till 15 år som vill skapa ett konto i sociala medier.

Båda förslagen berör viktiga frågeställningar. Som samhälle bör vi tänka på den makt som plattformarna, genom sina algoritmer, har över vilket innehåll vi exponeras för. Det behövs en ordentlig diskussion kring om det är något vi ska lämna vind för våg åt plattformsägarna eller om det finns ett politiskt mandat för ökad demokratisk kontroll. Det gäller särskilt för unga. De senaste åren har vi sett en ökad psykisk ohälsa i de åldrarna. I Södermanland uppgav bara 65 procent av niondeklassarna att de mår bra, i en enkät från förra året.

Ganska lite talar däremot för att förslagen som Liberalerna har presenterat vore rimliga steg efter en sådan diskussion. Det är osannolikt att de överhuvudtaget går att genomföra. Det vore lätt att tvinga plattformarna fråga om sina användares ålder, men en helt annan sak att säkerställa att användaren faktiskt har den ålder de uppger. En alternativ lösning kan vara att införa Bank-id-verifiering. Men det för med sig en rad integritetsproblem och skapar ett hinder för många fler användare än just barnen.

Man bör också fråga sig om skärmens problematik är så stor att det motiverar ingrepp i den personliga sfären, hur föräldrar uppfostrar sina egna barn. Det blir särskilt viktigt när man tar hänsyn till de olika nyanserna i skärmanvändningen. För all tid vid skärm är ju inte ett skrollande igenom ett bottenlöst flöde av innehåll, i jakt på en snabb dopaminkick. Att ta del av informativt innehåll eller spela ett spel som kräver stor fantasi och kreativitet, är ju också en del av det som skärmar används till.

Tiden vid skärmar är som så mycket annat en fråga om avvägningar. Det handlar om dos, vilket innehåll som konsumeras, vilka tider det görs och om vad det går ut över. Det är ingen lätt balansgång för föräldrar, alla barn är olika. Men det blir inte enklare av att ha en folkpartistisk pekpinne att tvingas ta hänsyn till.